Anonym

ANONYM

Novell
Jag såg honom ligga ute på bryggan. Träbryggan som gick några meter ut i vattnet. Jag klättrade ner från berget jag stod på och skyndade mig bort till bryggan. Stranden var tom förutom en stor fiskmås som planlöst vandrade runt i den blöta sanden. Den flög iväg då jag sprang över stranden, ut på bryggan. Himlen var vackert blå. Någonstans bakom träden i väst gick solen ner. Syrsorna spelade på sina stråkar och fiskarna kom upp till vattenytan.
När jag kom ut till Elis där han låg på bryggan öppnade han ögonen.
- Har du badat? Frågade jag då han låg naken med små glittrande vattenpärlor över hela kroppen.
Han nickade.
- Gör det samma. Det är underbart, svarade han matt.
Jag tog av mig mina kläder och la dom bland Elis kläder. Han slöt ögonen och jag dök i det salta vattnet. Nere på botten var det kyligt men uppe vid ytan var vattnet ljummet av solens varma strålar. Jag hoppade upp och satt mig på bryggkanten med fötterna dinglande i vattnet.
Vattnet droppade ner från min långa lugg som hängde ner i ögonen. Jag skakade på huvudet så kläderna bredvid mig blev blöta.
- Kom hit, hörde jag Elis viska.
Jag satt mig bredvid honom. Jag drog upp benen mot mig och stödde hakan mot knäna.
Elis smekte med sin kalla hand min solvarma, bara rygg.
- Du är så vacker. Hans blåa ögon mötte mina.
Jag böjde mig över honom och kysste honom hårt. Sedan la jag mig ner med mitt mörka, blöta hår på hans mage, så låg vi sedan tysta hela kvällen.

Så här träffades vi varje kväll. Det hade pågått i någon månad. Nedanför berget, ute på bryggan, när stranden var folktom. Elis skulle snart åka härifrån, det visste jag. Han kunde inte stanna här, han hade ett liv på fastlandet som väntade. Jag kände egentligen inte Elis. Han hade kommit hit en dag. Plötsligt stod han nere i hamnen. Jag visste redan då att han var speciell. Den jag omedvetet alltid väntat på. Min räddning.

Regnet hängde i luften. Det var kvavt, åskan lurade bakom molnen. Jag kom först denna kväll, jag väntade uppe på berget. Jag stod stilla och tittade ut mot havet, det var alldeles mörkt, inte alls lika klart som det brukade vara. Men vackert. Det var så vackert att det gjorde ont inuti mig. Och jag längtade. Längtade efter honom.
Jag kände hans kalla händer då han smög sig på mig. Han kramade mig hårt bakifrån och smekte med händerna innanför min tröja.
Vi tävlade ner för berget och hoppade från två meter ner i den mjuka sanden. Vi rullade runt och fick sand i håret, ögonen, munnen.
Jag kom först på fötter och sprang ut på bryggan. Jag fick snabbt av mig kläderna och hoppade ner i vattnet. Elis saktade ner och gick med långa steg ut på bryggan. Likt en mannekäng viftade han på höfterna och var otroligt tilldragande. För varje steg han kom närmare tog han av sig ett plagg. Väl framme var han helt avklädd och hoppade ner i vattnet.
Det började mullra dovt. Vattnet var ljummet och blev ännu varmare då det började dugga lite lätt.
Elis simmade ut en bit. När han kom tillbaka försökte jag kyssa honom men då drog han sig undan eller dök retfullt ner i vattnet.
Men när han inte kunde hålla sig längre simmade han upp tätt bredvid mig. Han var styv och vi kysste varann. Njutningen spred sig i hela min kropp då han tog hand om mig.
En blixt spred sig över himlen just då jag skrek till. Allt var så vackert. Vi, ovädret, anonymiteten.
Vattnet nästan brände våra kroppar. Vi la oss på bryggan. Jag lekte med hans kropp. Han stönade.
Resten av kvällen låg vi hopslingrade och tittade på åskvädret som var precis över oss.
- Först när det blixtrar kan jag riktigt fästa blicken på något. Sa Elis då en blixt slog ner i vattnet. I vanliga fall har jag svårt att fästa blicken på något speciellt, allt rörs liksom bara ihop, men med blixtarna är det annorlunda. Jag fotograferar dom i huvudet och sparar dom. Varje blixt för sig.

Hans kropp var likt min mager. Platt. Solbränd. Vackert utmärglad. Höftbenen och revbenen stack tydligt upp ur den lena huden. Vassa, kantiga. Hans muskulösa armar möttes av de utstående nyckelbenen och de två väl synliga kulorna i axlarna. Kinderna var urgröpta, kindbenen likt spjut, spetsig näsa och stora ögon. Hans långa hals gjorde honom ståtlig, lång.
Jag kunde inte få nog av honom.

En kväll var det fortfarande folk kvar på stranden då vi kom dit. Vi satt oss ner i sanden och pratade. Låtsades bara vara kompisar.
Elis hade bar överkropp och var vackrare än någonsin. När ingen såg smekte han mitt hår och kysste mig lekfullt i nacken.
Hans blick var något suddig och jag förstod vad som skulle komma hända denna kväll. Därför ville jag att familjen som fortfarande var kvar på stranden skulle avlägsna sig.
Hans ljusa röst sjöng på en låt jag inte kände igen. Rösten, hes och ljus, oemotståndlig. Jag tog hans hand i min. Hans långa, smala fingrar var som alltid kalla. Hans knogar var röda av sår. Han bet på dom. Händerna var seniga. Mjuka. Fina.
Jag kysste hans hand då familjen lämnade stranden. Vi satt kvar i sanden. Han tittade på mig. Blicken var suddig och han såg trött ut. Han begrundade mig länge. Tyst.
- Du åker hem va? Frågade jag till slut.
Han nickade.
- När?
- Jag tänker ingenting säga, du kommer märka när jag inte är kvar här längre. Han silade sanden
mellan de smala fingrarna.
Jag la mig ner i sanden och Elis satt sig gränsle över mig. Jag smekte hans bara överkropp. Vackert ljusbrun efter sommarens fina väder. Han böjde sig ner och slickade min läppar.
- Åk inte Elis.
- Jag vill inte åka, viskade han, jag vill inte.
Jag kände hans salta tårar mot min hals. Jag ville ha honom kvar för alltid. Här på stranden.

Kvällarna gick och vi fortsatte att träffas. Men en kväll då jag väntat uppe på berget länge nog förstod jag att han inte skulle komma. I ilska hoppade jag ner från berget, landade hårt i sanden och sprang ut på bryggan. Det regnade smått så bryggan var hal. Jag halkade och skrapade upp ena knät. Jag svor högt, nästan skrek.
Jag gick fram till bryggkanten där vi brukade sitta. Jag sköljde det blodiga knät i vattnet och såg då vad som stod på en utav träplankorna i bryggan. Det var inristat med något vasst. Minnena med Elis skulle alltid finnas kvar på bryggan. Han hade ristat in följande ord på plankan:
ELIS ÄLSKAR ARTHUR

Skriven av: Angelica Nilsson

Skriven av: Angelica Nilsson