Atlantis

Han kom med vinden och korsade haven så som det kunde ses. Han färdades över stormiga vatten genom eld och kyla. Han såg fartyg förlisa och liv som försvann . Han gick mot stormen och tårar som torkade i vinden. Han skapade liv som skulle följa hans egen färd för att med tidens hjälp hitta sina egna stigar. Han stod upp mot hagel och piskande havsvindar. Kylan trängde igenom hans hud och brände honom. Men han stod kvar och kisade mot horisonten. Han såg solen gå upp och ner.
Han fann lugn i månljuset och tystnaden i dess sken. Månen bad honom att böja sig för krafter starkare än honom själv. Som en hundraårig ek stod han kvar och trotsade naturens krafter. Årstider följde varandra i en bestämd ordning där var och en av dessa gav honom både goda minnen och sår som sakta läkte även om de ibland revs upp av en storm. Men han stod kvar och väntade.
En dag så vacker att fåglarnas sånger liknade en symfoni av lycka kände han en varm bris som värmde hans inre. Han såg bort mot ljuset av en soluppgång och ett spegelblankt hav. På en rosbeklädd flotte stod hon längst fram och öppnade sin famn mot honom. Längs hans fårade kinder rann nu åter tårar. Han hade upplevt allt utom det som han nu kände. Hon lovade att dela allt med honom och de förenades i en för honom evig känsla som hör till det liv som bara ett fåtal kan uppleva. Hon torkade hans tårar tog hans hand. Han log och de vandrade vidare mot sitt Atlantis.

Författare:

Publicerat

Dela: