Publicerat
Kategori: Dikter

Biografi i motljus

Jag har aldrig varit en god man. Jag är självisk. Jag ägnar mig åt frosseri och ljuger mycket. Ingen känner mig riktigt. Jag försöker vara någon annan och spelar en roll för alla. Jag försöker vara en naturmänniska samtidigt som jag påstår att jag vill flytta till staden. Jag säger att jag skulle vilja flytta utomlands och arbeta. Sanningen är hemsk och har ett styggt anlete. Jag vill ingenting. Jag har inga mål. Jag har aldrig älskat. Jag försöker framstå som intelligent men jag kan ju knappt stava. Jag hatar många av mina medmänniskor. Jag säger att jag är ateist men ljuger. Jag tror på något och jag kallar det gud. Jag tror ibland att jag är galen. Jag vill inte jobba och är absolut inte flitig. Jag har hoppat av skolan av lättja och äter för mycket. Nu ljuger jag igen jag är fet, fet som ett hus. Jag vill ha en kvinna att älska. Jag är inte intresserad av sex bara av onani och närhet. Jag vill bli respekterad men jag skiter i vad folk säger. Jag vill vara väl omtyckt men stöter bort mina nära. Jag lider av dåligt samvete för så mycket. Att jag aldrig hälsar på gamelfarmor, att jag aldrig är vid farmors grav, att jag inte talar i vänlig ton till min mor, att jag försakar mina vänner på så många plan, att jag frossar, att jag hatar, att jag är ytterst omogen, att jag är feg, jag inte kan gråta längre. Jag vet inte varför det har hänt. Det faller tårar men de betyder inget. Varför finns jag överhuvudtaget? Bryr sig någon förutom mor. Jag tvivlar på att min fader bryr sig om mig ibland fast jag vet att han gör det. Min morfar ogillar mig. Min farfar är otrevlig för det mesta. Jag vill inte ta ansvar för mina handlingar eller min framtid. Jag vill ingenting. Varför tar målen slut? Vad skall jag göra? Är det dags för mig att flytta till London och arbeta i klädaffär som alla andra idioter eller ska jag uppfylla min enda dröm att bli sjöman. Svaret är att jag är för jävla feg. Det kommer aldrig att hända. Jag spenderar en så stor del av min tid framför datorn fast jag hatar den. Jag hatar den. Jag vill skriva detta för hand men jag är för jävla lat. Jag borde ta körkort. Jag tror att jag hatar mitt hem.
Varför är det ingen som kan lära mig att gråta igen att få mig att må bra i gen. Jag saknar min bror. Den jävel stack och lämnade mig. Han kommer att lyckas men jag hoppas att det ska gå åt helvete med alla hans drömmar. Ibland så vill jag bara ta mina grejor och sticka härifrån. Igen jävla farväl lapp eller några meddelande. Bara dra. Jag vill bränna alla mina saker och pissa på askan. Skivor, böcker, kläder hela skiten. Jag vill bo i skogen och träffa ingen.
Så vad fan ska jag göra. Jag är 23 år och vet ingenting. Äger ingenting. Har ingen inkomst. Ingen att älska. Ingen bostad. Inte ens kläderna på min kropp äger jag.

Det hela började när jag föddes på det första året av åttiotalet. I Karlstad. De säger att jag var ett vackert barn men det säger de om varenda skitunge som kärringarna skiter ut. Har det någon som helst relevans. Jag saknade aldrig kärlek från mina föräldrar. De gav mig alltid allt jag och min bror fick allt det vi behövde och vi levde eller lever i överflöd. Farsan har alltid slitit för att ge oss det som vi behöver och åtrår. Han har gett allt och offrat allt. Jag har få känslor som kan kallas mänskliga men jag känner faktiskt tacksamhet mot mina föräldrar. Kanske är det som är felet att vi är så fruktansvärt bortskämda. Vi borde ha fått kämpa för maten och kläderna. Vi borde ha fått mer stryk och de borde ha supit och levt rullan mer mina föräldrar så man fick grina lite mer som barn. Man kan säga att jag hade den bästa barndom som man kan ha i Sverige. Ändock är jag en misslyckad skitstövel som bara gapar efter mer. Och jag vill inte betala ett skit för det som jag får. Jag skulle gärna kunna stjäla allt som jag någonsin kommer att äga i framtiden. Det skulle inte röra mig i ryggen. Men jag är för feg. Man kan ju hamna i fängelset. Man kan ju få stryk.

Jag har alltid varit dålig i skolan. Alla lärare har sett mig som en efterbliven nolla. Fabriken var den sista anhalten för mig. Men jag är för lat för att låta den profetian gå i uppfyllelse. Så dra åt helvete alla. Jag har alltid gillat krig och våld. Det får mig att känna mig levande. Jag läste en gång i tiden allt som gick att läsa om världskrigen men jag har slutat. Det är nu som om jag skulle läsa om mitt eget liv. Något som jag upplevt. Jag lever genom andra och genom andras drömmar. Fan man kanske är lite efterbliven ändå. Kanske har man en psykopatisk ådra som har närts av att leva i ett litet samhälle i skogen. Jag skulle om jag kom undan med det ta ett gevär och skjuta av lite sjuka djur som lever här i min sfär, i mitt samhälle, i min domän. Man pratar ofta om samhället som man pratar om en cancer sjuk åldring. Den kan bara bli sämre och dö. Är det verkligen sant. Vad fan vet jag igentligen? Att jag diskuterar politik är lika troget, fint, intelligent eller passande som om man skulle låta en ko sköta statsfinanserna. Jag är så jävla trött på allt gnäll om att allt är fel och dåligt fast jag är den som skriker mest men inte högst. Orkar eller vill du inte göra något för att det ska bli bättre så skit i det då men klaga inte. Jag bryr mig inte vad du väljer idiot men bara jag slipper höra det. Återigen hycklar jag, jag gör ju inte ett skit mer än bara klagar. Som du märker så svär jag alldeles för mycket också.

Jag påstod en gång att jag skulle vilja bli lärare men jag ljög. Jag bryr mig inte om andras barn eller om vem som lär sig vad lika lite som jag bryr mig om grus eller vass. Bli mobbad då skitunge, få alla ämnen underkända då dumhuven. Vem fan bryr sig? Det finns ju alltid soss.

Jag vill skriva en roman om min hembygd och alla idioter som bor här. Det ska hända en dag men vem vet när. Kanske får jag ork när det är försent. Patetiskt att alltid tänka på och leva i Värmlands anus. Vem skulle vilja läsa prosa skriven av en idiot. Ibland känner jag mig som en rebellisk tonåring. Jag vill inte bo hemma längre, jag vill inte ha någon stat, vad fan vill du mig. Jag är ett barn i en vuxen kropp. Ett barns sinne i den allra sämsta bemärkelsen. Jag har fortfarande posters på Ramones på min vägg. I pojkrummet skall tilläggas.

Fan det här är en livskris. En fyrtioårskris när man inte fyllt 25. Vad FAN ska hända med mig.

Sitter ibland på bussen och mår dåligt av åksjuka. Tänker på att inte en människa på bussen kan ta en sorglig man som mig på allvar. Jag är en vuxen man med en The Who t-shirt och en MC5 keps. Vem skulle vilja anställa ett sådant djur. Ibland tänder jag en ciggaret för att få lite liv runt mig. Alltid är det någon som ska skälla och bestämma. Oftast busschauffören. De tysta vuxna männen och kvinnorna skäms å mina vägnar. Där sitter han vuxna karln och beter sig som en ungdomsligist. Jag skäms också men man känner att man lever man känner något. Hela det här stycket är som om en dramatisk psyksjuk tonåring skulle kunna känna. Klä sig i goth-svart, använda kajal och säga att jag ska ta livet av mig. Som en jävla skitnödig tonåring som tycker att han syns för lite.

Kontentan av det jag skriver är detta. Ett: jag vill växa upp. Två: jag vill känna mig som en människa igen. Känna mig så som jag kände för ett år sedan. Bekymmerslös. Tre: jag vill lära mig ärlighet.

Men vad fan bryr du dig om det.

Skriven av:

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren