Blackout

Båten gled sakta fram på vattnet och de båda fiskarna hade ingen aning om vad som skulle hända. Även om de såg hur ljuset förändrade sig i skoggläntan så hade de inte en tanke på att något ovanligt skulle hända eller att något främmande skulle uppenbara sig. De fortsatte att tala med varandra i låg samtalston så som man gör när man sitter tillsammans med en god vän i en liten roddbåt en skön höstdag i slutet av oktober. De båda männen hade känt varandra sedan de var barn och nu var den äldste mannen 63 år och den andra tre år yngre. De kände varandra utan och innan och de hade gått sida vid sida genom livet. Ändå hade de kanske inte kommit så nära varandra som man gör när något oförhappande inträffar. Vid tragedier av olika slag svetsas människor samman på ett sätt som man inte kan förstå om man själv inte varit med om det. Men det är ofta så att gråt och förtvivlan knyter ett djupare band mellan människor, ett band som annars inte är tvunget att det existerar.
Eftermiddagen var fortfarande så behaglig och skön som den bara kunde vara och inget annat än ljuset från skogsgläntan förändrade sig och blev allt intensivare.

Plötsligt hördes det som ett skall från ett djur djupt där inifrån skogsgläntan. Var det någons hund som kommit lös? Kanske kände den vittringen av något vilt? Eller var det kanske något annat, något helt annat? Vad det än var så hördes skallet igen och den här gången lät det inte som det kom från något djur. Det var ett ljud som greppade hela atmosfären och liksom skakade om hela den lite kyliga höstdagen, här intill Varpsundsbron i Övergran.

Någon kom åkande på cykel över bron vid Varpsund - det var Sven. Han cyklar varje dag, ibland för att åka till Bålsta och handla och ibland bara för att röra på sig, men så håller han sig frisk också. Idag när han kom åkande så var det inte som vanligt. Han såg sig oroligt omkring som om något störde honom. Hade han också hört skallet, det som till en början liknade ett skall från ett djur och som for genom luften? Jo visst var det något oförklarligt, något skrämmande som lindade in inte bara folket i området utan hela bygden i någon form av rädsla och obehag.

Men samtidigt som det hördes så kändes det bekant på något sätt, så var allafall eftersmaken på det en stund efter att det hade hänt. Det var som om det som höll på att hända hade hänt tidigare, känslan satt liksom inne i kroppen på något vis. Det kunde väl inte vara så att det var naturens krafter som gjorde sig påminda. Att det hela var en naturens nyck som skrämde upp folket.

Männen i båten hade dragit upp sina fiskedon för nu hade de blivit uppskrämda så mycket att det inte var tal om att sitta i lugn och ro i båten och bara se på vad som skulle kunda hända. De började ro bort från skogsgläntan, bort mot den andra stranden för att på avstånd kunna uppleva fenomenet, eller vad det nu var som höll på att hända. Otto rodde båten. Det var han som var äldst och mest intresserad av att vara ute och fiska. Henry var lite yngre hade så många andra intressen så han var mest med ute på sjön för att vara sällskap och förstås tyckte han om att umgås med sin kompis Otto.
Här på Mälarens vatten vid Varpsund har det alltid varit lugnt och stilla. Ja åtminstone om man ser på de närmaste åren. Långt bak i tiden när Tvätten låg på udden intill bron så var det väl lite så och så med händelser och mystiska bränder, men idag är det lugnt här. Tills nu!.....

En vibration kändes i luften och allt syntes upplösas på något sätt. Likt skimrande värme som det som kan ses bakom reamotorer när de accelererar, eller värmeskimmer ovanför varm asfalt en het sommardag, svepte in genom atmosfären. Så plötsligt var allt över och Henry fann sig själv sittande i en liten hemgjord masonitbåt tillsammans med Otto. Det som hänt var att de båda männen hade varit med om en tidsresa och förflyttats tillbaka i tiden.

Nu var de båda männen pojkar i tioårsåldern. Situationen de befann sig i var helt naturlig för dom båda och ingen av dem visste något annat än att dom befann sig i masoniotbåten en bit ut i sjön vid Bonnkroken i Mälaren. Båten hade dom lånat. De hade rott ut genom vassen från bryggan där båten låg och nu var de ute på djupt vatten.

Det var lite tidigt på sommaren och vattnet var ännu inte badvänligt. En liten bit ut låg en ram till en flytbrygga förankrad, den rodde de ut till. Henry som till naturen var nyfiken och orädd skulle förstås prova att gå balansgång på ramen till flytbryggan. Han hann inte mer än upp på ramen så vickade den till och plums så låg han och sprattlade i det kalla vattnet. Att han inte kunde simma oroade inte så mycket, värre var vad hans föräldrar skulle säga om han kom hem med våta kläder. Otto hjälpte till så att han kom upp ur vattnet och i båten. Bara det var jobbigt, mycket för att båten var så liten och bräcklig, men också för att Henry nu var tung med sina våta kläder. När Henry väl kommit i båten rodde de in till land. De drog upp båten på land och ställde den så att de i skydd för vinden kunde sitta i båten utan att frysa. Att åka hem med blöta kläder var förenat med att få stryk, det kände de båda pojkarna till.

Henry klädde av sig alla våta kläder och hängde upp dom på taggtrådsstängslet intill båten så att både solen och vinden kunde hjälpas åt att torka dem.

Det var mitt på dagen och pojkarna hade inte varit hemifrån allt för länge så om de var borta några timmar medan kläderna torkade skulle inte ställa till något problem. Nu var det bara att göra det bästa av situationen så medan solen och vinden arbetade med att få kläderna torra så satt pojkarna i båten i solen och hade det ganska skönt.

Tiden gick och ju längre fram på dagen det blev ju svalare blev det, vilket fick pojkarna att försöka avsluta det här äventyret och ge sig av hemåt. Kläderna var så pass torra att Henry kunde ta dom på sig och ingen där hemma skulle märka att han ramlat i sjön. De gick över gärdena och snart var dom hemma hos Henry. De skildes och Otto fortsatt hem till sitt.

Henry var van vid att få ovett vid middagsbordet varje kväll när hans far kom hem. Så var det även den här dagen. Han kände sig osäker varje dag när det var dags att äta middag. Det som han och Otto varit med om den här dagen var det ju ingen mer än de båda som kände till, men det kanske fanns något annat, något gammalt... Modern kanske hade fått reda på något av någon väninna, något som Henry varit med om.

Så kom fadern hem och även om Henry visste med sig att han inte gjort något orätt så steg oron i kroppen så fort fadern steg in genom dörren. 'Tänk om han ändå kunde krama om mig någon gång när han kom hem', tänkte Henry. Och innan han hann tänka klart så ropade modern att maten var klar.

'Nu var det dags igen', tänkte han och innan han kommit in i köket så hade alla eventuella hungerkänslor bytts ut mot nervositet och oro.

Det doftade gott från maten. Henry gick fram och satte sig på sin vanliga plats, vid bordets långsida. Det var där han alltid satt när de åt mat. Fadern till vänster och modern på den högra sidan. När alla hade satt sig vid bordet började fadern att förse sig av maten, det var för det mesta så som det alltid gick till. Han liksom startade så att middagen kom igång.

Far och mor pratade en del och Henry satt lite som på nålar, för om det skulle komma upp någonting som han hade gjort och som fadern inte tyckte om, då visste han hur även den här middagen skulle sluta. Så många gånger tidigare, så ofantligt många gånger tidigare har Henry gått gråtande från matbordet med lite mat i munnen som han inte kunde tugga för att han grät. Det började alltid lite försiktigt så att 'djävulskapet' (det var så fadern benämnde allt rackartyg Henry gjorde) fick en stabil grund att stå på. Det gällde ju för fadern att pränta in i pojken vad man får och inte får göra, kosta vad det kosta ville. Att detta skulle sätta spår i Henry längre fram i livet var det ingen som hade en tanke på, och vem skulle förresten bry sig.

Så började modern tala om att pojken kommit hem med fuktiga kläder. Henry fick hjärtat i halsgropen och den potatis han just tuggade på växte och blev större och större tills han måste spotta ut delar av den på tallriken. Det var gnistan som fick fadern att tända på alla åtta cylindrarna. Inte därför att han kommit hem med fuktiga kläder utan för att han spottade ut maten på tallriken. Fadern frästre spottade och svor samtidigt som han förklarade för pojken att man inte spottar ut maten som han gjort. Tårarna började rinna ner för kinderna på Henry och allt han ville var att försvinna, inte finnas till. Vid minsta lilla försök att lämna matbordet var fadern kvick att med hårda ord tala om att han skulle sitta kvar och äta upp maten.

Tårarna rann nerför kinderna och droppade ner i maten samtidigt som Henry gjorde allt för att få i sig något av det som fanns på tallriken. Så började fadern fråga om de fuktiga kläderna. Henry som trodde att ingen hade märkt att kläderna var lite fuktiga när han kom hem blev genast orolig och rädd. Han kom ihåg hur det var en gång tidigar när han kommit hem genomblöt efter att ha ramlat ner i en djup damm och blivit räddad av sina kompisar. Då när han kom inspringande hemma för att få av sig kläderna och värma sig med ett bad ropade modern efter honom när hon fått reda på vad som hade hänt, 'det hade varit lika bra att du blivit kvar i dammen'.

Nu brast allt och Henry rusade iväg från matbordet in i sängkammaren. Han gömde sig bakom den gröna byrån där han suttit oräkneliga gånger och gråtit. Där kunde allafall ingen se på honom när han var ledsen. Här kunde han få vara ensam med sig själv även om han längtade efter någon, någon som ville krama och bry sig om honom.

Livet kändes svårt för Henry och han började inse att ingen älskade honom. Det fanns ingen på hela jorden som älskade honom. När inte ens hans riktiga föräldrar ville ha honom, vem skulle då vilja ha honom. Eller var hans föräldrar inte hans riktiga föräldrar?

Tankarna började virvla runt i hans huvud. Kunde det vara så att de som han trodde var hans föräldrar inte var det. Hade hans riktiga föräldrar lämnat honom vind för våg? Hade de råkat ut för någon olycka eller blivit mördade? Nej skärpning, sade han tyst för sig själv samtidigt som han upptäckte att han inte grät längre. Tårvattnet hade torkat på kinderna och runt ögonen och han kände sig i ansiktet som man gör ibland om morgnarna när man vaknar. Man behöver tvätta av sig och grimaschera lite för att få huden töjbar och mjuk igen. Nej inte kunde det vara så att föräldrarna inte var hans riktiga föräldrar, det skulle han ju veta eller allafall minnas något av. Det var nog bara så enkelt att föräldrar är så som de föräldrar han hade - de blir arga om man gör rackartyg. Då skall man ha stryk med livremmen eller hundpiskan så enkelt var det med det. Kanske är det så att vara barn, man skall motas in i en fålla för att passa in i samhällets alla regler. Gör man något ovanligt, något som det inte är 'normalt' så blir man straffad för det.

Henry väcktes upp bryskt ur sina funderingar av att mamman stod och såg på honom. Hon frågade om han inte skulle komma ut i köket och ta upp maten.

-Jag är inte hungrig, nästan ropade han ut fast mamman stod alldeles intill. Jag vill inte ha nån mat, jag kan inte...så började tårarna åter rinna nedför hans kinder. Mamman som såg hans sorgsna blick vände sig om för att gå tillbaka i köket men hejdade sig lite och sade, 'han har gått ut i garaget'.

Henry kände sig lite lugnare. När inte pappan var inne så kände han sig lugnare. Mamman var visserligen ganska 'rå' ibland, men hon tog ändå Henry i försvar många gånger när hon tyckte att fadern gick lite väl långt i sitt grälande med pojken.

Henry reste på sig och gick försiktigt ut i köket. Mamman stod och diskade med ryggen mot matborden så Henry kunde sitta själv vid bordet och äta utan att någon skulle se vad han gjorde.....

En lugn stund vid matbordet, men varför skulle det vara på det här viset. Varför skulle det alltid bli gräl så att han skulle behöva springa gråtande ifrån bordet. Han som så gärna ville få äta mat i lugn och ro. Henry var enda barnet i familjen sedan hans syster flyttat ut. Hon var några år äldre och hade redan fått arbete.

Hemma var det ofta bråk. Föräldrarna kom i gräl med varandra, ibland om bus och liknande som Henry gjort, och de gånger fadern kom hem berusad blev det ändå värre. Henry kände sig alltid rädd och osäker och varje kväll innan han somnade låg han med vidöppna ögon för att vara beredd att springa undan om fadern skulle komma in i sovrummer och slå eller göra illa honom på något annat sätt. Många gånger låg han och kikade i dörrspringan tills hans ögon blev så trötta att de bara ramlade ihop och han somnade.

Tiden gick och Henry blev tonåring

Dagar, månader och år rann iväg och Henry växte och blev äldre. Han gick i skolan en liten bit från hemmet. En skola på landsbygden där det fanns träd, gräsmattor och andra ytor att röra sig på, på rasterna. Mitt mellan skolan och hemmet låg en lanthandel. Det var en affär med personlig service där man fick varorna uppmätta och framplockade. Man lämnade fram notan och lanthandlarn plockade fram vad man skulle ha samtidigt som man fick höra skvaller och annat av andra bybor i affären.

Alla dofterna i lanthandeln framkallade någon sorts hemkänsla, Henry trivdes där. Och inte nog med det, det fanns ju så mycket att se på, allrahelst om man var en kille i 13-årsåldern, som Henry. Han, som hjälpte trädgårdsmästaren på orten med lite småsysslor ibland, och fick en liten slant då och då som han köpte kola för. Så fort han fick några ören så bar det av till affären där han köpte godis. På den tiden fanns det 2-öres kola. De var i storleken som de kolor vi får ge flera kronor för idag. Just sådana var Henrys specialitet.

En vår när hans mamma hade födelsedag ville han så gärna köpa en present till henne. Han hade lite småpengar men inte så att det räckte till någon födelsedagspresent. Ändå gick han till lanthandeln som bara låg några hundra meter från hemmet, några dagar före mammans födelsedag. Han gick förbi sockenkyrkan och sen vidare en liten bit, och strax var han framme. Han tyckte om atmosfären i och omkring affären speciellt när det närmade sig jul. Då glittrade det i snön av ljuset från de små ljuslyktorna utanför. Skuggorna dansade ikapp på den snöklädda ängen nedanför och det var stämningsfullt.

Men nu var det inte jul och inte ens vinter. Det var vår och allt började växa och spira och mammans födelsedag var i antågande. Den här dagen var det inte så mycket folk i affären. Pojken gick in och talade om för handlaren att han skulle se om han kunde hitta någon födelsedagspresent till sin mor. Handlaren föreslog att han skulle komma innanför disken och se sig omkring, se om han hittade något som kunde passa. Sen gick handlaren in i rummet intill och pojken var ensam i hela affärsrummet med alla prylarna. Där fanns alla tänkbara saker och nu fick han tillfälle att se på allt mycket närmare, ja han kunde till och med ta på det han tyckte var fint. Han gick där en stund och tittade, så helt plötsligt fick han se en katt. Där på hyllan stog en porslinskatt spräcklig och grann. Mamman tyckte mycket om porslinskatter det kände han till. Han tog i den fina lilla katten, kände på den och undersökte den på alla sätt. Så fick han en tanke som fick hjärtat att bulta i kroppen, och han kände hur blodet pulserade och värmde hans lilla kropp...

Tanken som skjöljde över honom var att han kunde stoppa den den fina porslinskatten i fickan utan att någon skulle se det. Han såg sig försiktigt omkring - han var ensam i rummet, ensam med porslinskatten som han hade i handen. Han verkligen älskade den här katten och ville för allt i världen inte att den skulle stå där ensam natt efter natt och längta efter honom. Lika mycket som han skulle längta efter att få ge den till sin mor, för han visste ju att hon tyckte så mycket om katter, vad dom än var tillverkade av.

Han hade inga pengar att köpa katten för och han bara måste ha den.

Utan att han visste ordet av så hade katten hamnat i hans byxficka. Samtidigt kom handlaren in i rummet och frågade om han hittat någon present till sin mor.

Nu satt hjärtat i halsgropen på honom och han visste inte vad han skulle göra, säga eller ta vägen. Så bara rann det ur munnen på honom 'nääää jag hittar inget'. Försiktigt gick han fram på andra sidan av disken mot dörren. Handlaren som var sysselsatt med att plocka fram varor svarade bara lite förstrött 'ja det var väl synd då'. Och i samma ögonblick sade pojken 'adjö' och försvann ut genom dörren.

Vad hade han gjort? Han hade stulit. Han hade stulit en porslinskatt. Han gick hemåt och väl hemma letade han upp en kartong och papper så att han kunde slå in katten i ett snyggt litet rött paket. Så snart det var klart stoppade han undan paketet så att ingen skulle kunna hitta det. Mamman fyllde år två dagar senare och då plockade han fram paketet och gav henne porslinskatten i födelsedagspresent.

'Oj vilken fin katt' sade mamman, och pojken riktigt såg i hennes ögon hur mycket hon tyckte om den. Det var den bästa present jag fått idag, sade hon.

Så ställde hon upp katten på den lilla byrån vid hennes säng och sade: där skall den få stå så att den syns ordentligt. Hon var så glad över det röda lilla paketet som hon fått, där den lilla fina porslinskatten fanns.

Dagar, månader och år gick. Ibland när Henry tittade på katten så mindes han hur den kommit dit - att han stulit den. Han kände det som om den talade till honom. 'Här står jag nu, tänk om din mamma visste att du stulit mig'. Samvetet gnagde och gnagde i pojken, och även om det gått flera år sedan den dagen han tog katten, så kände han sig ledsen för att han stulit den.

Så en dag skulle den trivsamma lilla lanthandeln upphöra. Pojken kände, att nu fanns det ingen återvändo. Om han skulle rädda sitt samvete så måste han på något sätt gottgöra stölden av katten som han givit sin mor i födelsedagspresent.

En av dagarna när det var utförsäljning stoppade han katten i fickan och gick till affären. När han kom in sade han till handlarn att han bara ville titta lite, om där fanns nånting som han ville köpa. Han gick runt och tittade. Allt hade nedsatt pris och allt skulle säljas ut. Så, när ingen såg åt hans håll ställde han upp katten på en hylla, för att snabbt i nästa sekund ta den igen och titta på den. Han vred och vände på den för att liksom visa att han letade efter prislappen om någon händelsevis såg vad han gjorde.

Orolig för att han kanske inte skulle få köpa katten gick han med den till handlarn och frågade vad den kostade. 'Oj den där har jag inte sett' sade handlaren, samtidigt som han tittade på den och letade i några papper för att kunna sätta ett pris på den. Han kom fram till vad den kostade och pojken bestämde sig blixtsnabbt att han ville ha den. Han hade pengar med sig så att den här gången skulle det inte bli några problem.

Han fick katten inslagen i ett vackert paket och betalade. Sen gick han lättad ut ur affären och med lätta steg styrde han stegen hemåt. Väl hemma tog han av kartongen och ställde tillbaka katten där den stod för någon halvtimma sedan, och ingen kunde ana att den varit ute och rört på sig. Det kändes annorlunda nu, ingenting var som tidigare.

Nu stod katten på sin vanliga plats och när Henry såg på den så kände han sig nöjd och belåten med vad han hade gjort. Han hade köpt katten även om det var långt tidigare som hans mor fick den i födelsedagspresent.

När han blivit äldre och lättare kunde stå för vad han gjort, så berättade han hela historien om katten för sin mor. Hon blev både road och lite rörd av det han berättade och efter den dagen fick katten namnet 'den historiska katten'. Detta var en av de gånger som Henry och hans mor höll något för sig själva. Fadern fick aldrig vetskap om historien med 'den historiska katten'. Kanske var det för att det var i juletid som Henry berättade historien om katten för sin mor. En tid när stämningen var lite mer harmonisk än annars på året, även om det förekom många hårda och onda ord även då.

Men i juletid var Henry ute och åkte spark, skidor och kälke, då när det var mycket snö. För det var mer snö då - för 20 - 30 - 40 år sedan.

Henry följde också med föräldrarna, eller allafall någon av dom, på julotta. I den stjärnklara morgontimman gick de till kyrkan. Snön knarrade under fötterna och här och där såg man några mörka skuggor - människor som också var på väg till Julottan. Framme vid kyrkan var marschallerna tända och en bit därifrån sträckte sig en ståtlig julgran upp mot skyn, full av ljus. Det var upplyst och grannt och hela atmosfären var välkomnnde.

Inne i den uppvärmda kyrkan var de levande ljusen tända och man möttes av doften från stearin blandat med kyrkdoften som i sig är speciell. Det togs i hand och hälsades till höger och vänster och så snart alla kommit på plats så hördes kyrkklockorna ringa in den tidiga morgonen. Tystnaden spred sig i bänkraderna för att avlösas av tonerna från kyrkorgeln...

Så kom dagar av stillhet

Dagar som inte innehöll så mycket mer än mat och dryck. Att leka med sina julklappar och i allmänhet foga sig till situationen som den var. Det fanns inget religiöst i Henrys hem annat än att man gick i julottan, konfirmerade sig, gick på begravningar och bröllop. Det var med andra ord ungefär som det var hos de övriga sockenborna i den lilla socknen. Man utförde sitt dagliga arbete och sen var det inte så mycket mer.

Dagarna mellan jul och nyår var ofta lugna. Kanske för att alla ville varva ner efter alla förberedelserna inför julen och förbereda sig för ett nyårsfirande. Och så kom då nyårsfirandet och inte var det så märkvärdigt med det. Endera var föräldrarna bortbjudna en stund på kvällen eller också kom det några och hälsade på. Kvinnorna satt oftast tillsammans och pratade om kvinnosaker. Männen rökte och drack brännvin samtidigt som de berättade historier och annat. De skrattade högljutt och ju senare det blev desto mer högljutt ekade skratten. Som tur var så blev det aldrig så väldigt sent för de var oftast inte uppe över tolvslaget. De ägnade sig mer åt att umgås med varann än tänka på att det skulle vara en ny dag dagen efter. Röken ringlade sig från rum till rum i det lilla huset på tre rum och kök där de bodde i den lilla socknen. Det var mest männen som rökte och kanske var det inte så vanligt att kvinnor rökte på den tiden. Så var det allafall hemma hos Henrys föräldrar.

Dagen efter var det nytt år och någon större uppståndelse var det inte för det. Fadern som var egen företagare jobbade i skogen. Han var ofta ute och körde fram timmer och masaved även under kvällar och helger. Så var det också nu så här i början på året. Barnen var hemma från skolan och Henry tillbringade mycket tid hemma tillsammans med modern. Det hände inte ofta att modern talade om känsliga saker men en dag i början på det här året hade hon beslutat sig för att berätta något för Henry. Han märkte att det var något som hon ville berätta så han satt stilla och tyst bara för att göra det lättare för henne att börja prata om det hon tänkt säga. Så började hon lite försiktigt att tala om sig själv och fadern och att de inte kunde få några barn. Sen kom morfar och mormor på tal och så fick hon fram det hon länge hade velat sagt men inte kunnat: 'Vi är inte dina riktiga föräldrar, vi har adopterat dig och din syster', sade hon. Henry blev tyst. Visst hade tanken dykt upp tidigare då han fått stryk, men att få veta det först nu när han till och med hade blivit tonåring. Han började förstå.



Efter den dagen var ingenting sig likt

Det som Henry i så många år gått och funderat på hade han fått svar på. Han förstod också att det måste ha varit mycket svårt för hans fostermor att berätta. I så många år hade hon kanske velat säga just vad hon sade den här dagen - efter så många år. Men nu var det gjort och en sten föll från hjärtat på de båda. Även om det var bra att få veta vem som var de riktiga föräldrarna så kände sig Henry vemodig. Han ville ju veta vilka hans föräldrar var. Fostermodern talade ju om varför Henrys riktiga föräldrar inte kunde ta hand om barnen, att mamman dog ett halvt år efter att Henry blivit född. Pappan hade gift om sig och bildat en egen familj inte så långt bort. Men att han skulle vilja ha kontakt med sina tidigare barn nu när han hade en ny familj och barn var inte att tänka på. Troligtvis hade han haft det mycket svårt då när hans tidigare fru dog och han tvingades lämna bort sina barn. Henry fick mycket att tänka på samtidigt som han även försökte förtränga vissa saker.

Någon trygghet fanns inte i hans liv

Kunde det bero på att tryggheten han kände vid sin mor när han föddes helt försvann när hon dog. Henry kände till att han varit sjuk när han var spädbarn. Att han var förkyld så till den milda grad att han nästan höll på att kvävas. Kanske bitarna började falla på plats och han började förstå att hans sjukdom helt berodde på att den så viktiga tryggheten försvann ur hans liv. Istället för att få kärlek och omtanke lämnades han till några som hellre än att ge honom kärlek slog honom eller läxade upp honom för något som han gjort. Henry tittade tillbaka i sitt liv samtidigt som han letade efter harmoni. Harmonin fanns inte och istället fortsatte rädslan att växa i hans tonårskropp. Hur kunde man komma till den här världen utan att vara välkommen. Den känslan gjorde sig ofta påminnd hos Henry. Allt för ofta fick han höra att han inte dög något till och att han inte dög till att 'slå fan i aschlet med'. Försökte han säga eller berätta något så trodde man honom inte. Han kallades för lögnare. oron fanns i hans kropp hela tiden och i skolan var han rädd för att bli tillfrågad på lektionerna. Han var inte bra i idrott heller och blev för det mesta vald allra sist. Allt detta gjorde att han byggde ett tunt skal omkring sig, ett skal som inte var tjockare än att vem som helst kunde sticka hål på det. Men det fanns där för att på något sätt försöka skydda sig.

Att han var oönskad hade han fått bekräftat

Olika tillfällen gav näring åt den känslan. Speciellt en gång när han och ett par kompisar varit ute och cyklat. De var vid en djup branddamm som man grävt i skogen för att kunna ta vatten vid eldsvåda och liknande. Det var ett kärr som man grävt upp och nu var det tvärt stupande kanter på den djupa dammen. Den här dagen var i början på vintern och en tunn ishinna hade lagt sig på dammen. Henry som alltid försökte visa sig duktig, allt för att någon skulle uppskatta och tycka om honom, ställde cykelns bakhjul på isen och satte sig upp för att göra en rivare på den glatta isen. Isen var inte tillräckligt stark och det hela slutade med att Henry föll ner i den djupa dammen oförmögen att kunna ta sig upp. Hans båda kompisar fick dock upp både honom och cykeln. Fort skyndade Henry hem den här lite kyliga dagen för att ta av sig de genomvåta kläderna och ta en varm dusch. När han kom hem låg mamman och torkade golvet i hallen. Henry kom springande och talade om vad som hänt. Han ville komma förbi mamman och ner i källaren till badrummet för att ta av sig kläderna och få duscha sin frusna kropp. 'Förbannade unge, du har lika bra kunnat lega kvar i dammen' röt mamman medan hon sakta flyttade sig åt sidan så att Henry kunde komma förbi och gå ner i badrummet. Ännu en gång hade han fått bekräftat att han var oönskad.

Vintern det året var annorlunda

Dagar gick in i varandra. Henry gick i skolan och de dagliga utskällningarna vid middagsbordet fortsatte. Det var få dagar som Henry fick sitta i lugn och ro och äta kvällsmat. De gånger han inte fick någon utskällning var han nervös och orolig över att något skulle hända. Samma reaktion upplevde han i skolan. Han var hela tiden rädd för att få frågan för tänk om han inte kunde den, skulle det då hända samma sak som hemma vid middagsbordet. Skulle han då springa iväg och gråta för att han inte dög till att svara, att han inte var tillräckligt duktig.

Dagar, veckor och månader gick och snart kom våren. Henry älskade våren men hade lite svårt för naturens skiftningar. Kanske berodde det på att så stora krafter var i rörelse under den tiden. Han kände sig delaktig i den förvandling som var när vintern övergick i vår.

En annan förvandling skedde en varm och skön försommardag när Henry och hans kompisar cycklade till en kiosk någon mil från hemmet. Det var en bensinstation med tillhörande kiosk dit de ofta cyklade för att bland annat sitta och titta på bilar. Den här dagen var annorlunda det kände de alla, men ingen visste riktigt vad det var som var annorlunda. Inte förrän de skulle ge sig av hemåt på sina cyklar. Då skedde det som förändrade allt. Henry stod intill vägen med sin cykel och trampade till för att cykla över till andra sidan. Då plötsligt blev han påkörd. Han hade inte uppmärksammat att en bil var så nära och helt plötsligt låg han där på vägen med en trasig cykel över sig.

En vibration kändes i luften och allt syntes upplösas på något sätt. Likt skimrande värme som det som kan ses bakom reamotorer när de accelererar, eller värmeskimmer ovanför varm asfalt en het sommardag, svepte in genom atmosfären. Så plötsligt var allt över och Henry fann sig själv sittande i en båt tillsammans med sin gode vän Otto. Det var som om han hade varit med om en tidsresa och förflyttats i tiden. Samtidigt som det kändes overkligt på något sätt så var det ändå bara som om Henry hade förlorat sig i tankar och funderingar en stund. Det ryckte till i metspöt och Otto ropade till. Hörru Henry, sitter du och sover, du har ju napp.

Henry ryckte till, drog upp fisken och tyckte att det varit en bra dag. Visst började det bli lite kyligt så här på eftermiddagen, men hur som helst så hade det varit en händelserik dag. De båda männen avslutade fisketuren och rodde hemåt. De fortsatte att fiskade många gånger tillsammans men upplevelsen som Henry var med om den här dagen kom aldrig mer tillbaka. Den lite mystiska ljuset i gläntan vid Varpsund avtog samtidigt med att solen sakta sänkte sig över bygden

Tommy Hildorsson [email protected]

Skriven av: Tommy Hildorsson