Blodet bakom masken

Längs de kullerstensbelagda murarna slogs två människors framtid ihjäl en vinternatt. Sedan hände samma sak igen och jag förstod att ett djävulsk spel doldes av regnets smatter och hovars tunga slag mot jorden. Jag red mot Verona i det sura regnet medan förföljarna kom allt närmre och jag visste vad jag hade för val. Jag kunde fly eller stanna och ge dem masken, men ett löfte är ett löfte och jag dog där när hon flydde undan med den i sin klänning och tårar i mörka ögon i natten. Jag kunde inte mera då. Jag hade inget val. Mitt livs svåraste avsked Så i morse låg den här bland de multna löven kastad ur århundradens strider och konspirationer. Tar de aldrig slut tänkte jag och mitt knä värkte som om en kniv vridits runt däri, när jag böjde mig ned och lyfte masken varsamt. Jag lät mina läppar kyssa dess panna och frågade vem hon var. Färgen på hennes ögon. Blodet som blandats med mitt så många gånger. Ängel eller demon ville jag ge henne fri från mina ärr och allt djupare sår. Alla ädla stenar glimmade svagt och en röst sa att valet var mitt. Ack så mörkt framför mina ögon. Ack så svårt att skönja det rätta. Jag vill lägga mitt huvud i hennes famn och känna ifall hon vågar. Ifall hon törs och orkar ge mig frid. Då spelar stenarnas färg ingen roll. Jag skulle vilja älska dem alla men sån är inte jag......så jag väntar på henne så länge jag måste. Sen ska hon bära masken och jag henne. I evighet

Författare:

Publicerat

Dela: