Brev till de bekymrade

Systrar och bröder, som alla broar bränt.
Från norr till söder, vars vindar aldrig vänt.
Där är så många lågor, så hågat att bränna,
som mistes uti mörkret, där ångest tryter strängast.

En sorgens syster, en dilemmornas dotter,
som snubblade hårt på dess tovor och rötter.
En bedrövelsens broder, en snårens son,
som slogs sönder och samman bakom järnridån.

Men i lågornas sken, ligger högar av ben,
av folk som grät sig tomma på vareviga ven.
Dom välkomnas ned, till en helvetessmed,
där kedjorna smides i slukande svådor;
där domarna faller; där dom får sina bojor.

Dom systrar och bröder som lämnat vår jord;
som stupade ned likt åskan från skyn.
Sällan kan det begripas, vilka lockelsens ord,
som drev dom till det djupaste djupet av dyn.

Blott, ännu en syster, lika ännu en bror,
har i dårskapens dunkel nu dansat till döds.
Och nog har jag känt, hur en längtan kan gro,
när ingenting hjälper och en bara ser rött.

Men, systrar och bröder, därför vill jag berätta;
när ångesten kryper, vill jag vänligt stålsätta!
Modet och orken att fortsätta kampen,
och att aldrig ge med den stupande branten.

Om jag äger någon visdom, torde det vara det;
när ångesten bränner, som den var helveteshet;
har jag lärt mig det eländets fulaste fintar,
att klippa dess trådar, vägra vara dess narr.

Då jag har träffat, den fan, ingen människa vill se.
Han vi alla skola möta, när vi inget mer kan ge.
Då lärde jag mig detta, Dödens egna hemlighet,
som jag stal, när jag, ur järnklorna smet:

Står du med brutna vingar, hör du glödens knastersång;
liksom smedjans eko klinga, är det stålets stränga tvång.
Låt då dig aldrig lockas, allting äro blott ett spratt,
du är en pjäs i deras spel och dom skrattar som besatt.

Jag svär, för allt jag är och på allt jag håller kärt,
där är mer än denna sörja som sorgerna har tärt.
Och äro, blott en simpel strof, inte nog för dig att tro,
att här finnes plats för alla, varenda syster och bror.

Om någon, som har hatat blint, kan se att där är mer;
som fann en väg från sprit och skit, snår och Ångestkvarter.
Så svär jag, än en gång, för jag behöver att du förstår;
där är så mycket mer för er, än törnars djupa sår.

Jag ber dig att begripa, gravera det uti din märg;
när dina rosor riva, förgyll bladen i blodafärg.
Jag ber dig att begripa, att du kan lyfta berg,
och om det kräves att bestiga, då går jag med dig!

Om det kräves
att bestiga,
då går jag
med dig.

Författare:

Publicerat

Dela: