Den fattiga pojken i Bogotá

Om den fattige pojken som sålde gamla tuggummin i Bogotá kan berättas att han var undernärd och ödmjuk. Han bar djupa klarmörka ögon som brann och fötter av många steg. Skenet hans gestalt skänkte fick honom att likna en nedstigen ängel. Himmelen i sej var nedkommen i form av insmorda tuggummin.
Medan pojken vandrade genom storstadens gator, förbi dom tiggande barnens tomma vattenpölar, intill deras olyckliga familjemedlemmar, for många tankar genom hjärtat. Var dom lika ensamma i världen som övergivna vågor utan sitt hav, som han var? Han tänkte på sin egen familj, den han en gång hade haft, återkallade dom friska baden vid floden nära hemmet, som lutade sej över präktiga bergssluttningar på stadiga bjälkar av trä. En flod som rann lika klar idag som då, många dagsfärder därifrån, utan vetskap om pojkens hemlöshet eller döende tillstånd, utelämnad i storstadsbruset och den inneboende tomheten. Flykten från det som var till det som aldrig kunde finnas.
Pojken vandrade ofta förbi presidentpalatset, där mannen som önskade alla colombianers bästa sades bo. Presidentens hus var stort som ett slott med många vakter, alla på gården bar fina kläder och vackra grindar utsmyckade exteriören. Den stora innergården tycktes utföra en vallgravs tjänst, att motstå oönskade gäster.
Pojken ägde inte tillståndet som krävdes för att beivras inträde till ett bra liv. Han försökte en gång be om att få berätta för presidenten att han var hungrig, att han ofta frös om nätterna och saknade vänner. Men den enda omfamningen han erhölls var den öppna vakthanden som ven längs kinden.
När den fattige pojken tog språng för att hoppa över brunnen till trottoaren, för att snabbt väja sej för bilarna, höll han hårt om tuggummipåsen. När han tog mark kände han svedan av två mynt som hade fastnat mellan hans tår.
Pojken tog upp mynten och betraktade dom.
En stor känsla av förvåning spred sej inom honom. Han knöt handen hårt kring mynten och kände hur stegen längs gatan ökade i takt, samman med den stigande försiktigheten och misstänksamheten gentemot omvärlden; världen var plötsligt ond och grym, inte längre konstig och grå.
Pojken kände plötsligt hungerns skrik som ett krossat glas inom sej, högre och intensivare än nånsin tidigare. Han knäböjde och lät kroppsvätskorna rinna som ett brant vattenfall ur hans mun, yr reste han sin lilla kropp och fann sej stående utanför den stora matbutiken LEY med sitt bländande sken i ansiktet. LEY försvarades av jättelika glasrutor och betongväpnade väktare som släppte in folk efter klädsel, bakom dom förvarades mat som kunde mätta all hunger i staden.
Han synade mynten i sin hand och räknade ut dess värde. För räkna kunde den andra pojken som levde i pojkens kropp, fastän han, liksom många andra colombianska barn, aldrig skulle få chansen att gå i nån skola.
Pojken övervägde att be en äldre kvinna att köpa chokladbitar, som inte växte på några träd, inte nånstans, och en yoghurt med apelsinsmak för summan han ägde. Den tomma asken kunde han senare använda som sparbössa. Men så mindes han skylten han blickade upp emot en kväll då regnet hängde i den olycksbådande storstadsluften. Eftersom han själv aldrig hade lärt sej läsa hade han bett pojken som bodde inombords, som kunde läsa och som läste sagor för honom innan han somnade, att berätta vad skylten sa med sitt sken.
Det var en skylt för CITIBANK, en bank som vill alla väl och som lever bekvämt i villfarelsen att alla har samma förutsättningar i livet. ”Spar”, menade den vita mannen och den vita kvinnan på skylten, medan deras världsfrånvarande blickar och blekta leenden borrade sej djupt in i betraktaren: ”Så har du mer.”
Pojken förblev stilla en stund, försjunken i tankar. Sen knöt han åter handen fast kring mynten och lämnade platsen som avseddes för konsumtion av hårt angripna sparkapital. Pojken skulle inte slösa, han skulle spara, känna att han hade mer, var mer värd med mynten än utan deras illaluktande ytor; dom intetsägande symbolerna över rundeln, hemligheten kring deras egentliga existens, som bevarades djupt inne i tyngden.
Solen hade börjat strila sej ner bortom bergen som omsluter Bogotás högljudda vrår. I solnedgångens stund, då saker och ting inte längre syns lika klara och tydliga i ett par enkla, sökande ögon, kan betraktaren tro att staden upprättats i samförstånd med bergen, luften och träden.
Pojken lät modet stiga och drömmar skapas medan han iordninggjorde sin enkla bädd av kartong i gränden som vette mot en annan gränd, med havsutsikt över oceanen av fordon. Ljudet av sömn klöv redan den kommande tystnaden. Han struntade i hungern, såg inte åt dess håll, utan lade sej ner och föreställde sej hur en solnedgång ser ut i öknen. Han frös och drog benen närmare armarna, huvudet närmare själen och slumrade till.
Han vaknade till av dom starka gatlyktornas sken från gatlandskapen. Pojken låg länge och försökte ignorera det starka skenet som hindrade hans sömn från att anlända och hjälpa honom att undfly världen och upptäcka nya i sina drömmar, om så bara för en liten stund.
Pojken hade varit överallt, han hade även varit vågen som förintar allt och alla.
Han släppte inte taget om mynten. Dom låg i hans hand, och handen låg trygg och fast under den andra. Men för att skydda sej mot skenet måste han göra nåt, och lade därför mynten över ögonlocken. Med ens blev allting mörkt, tidlöst och oändligt.
Pojken hann inte tänka, han somnade vid nästa andetag och drömde om öknen. Han fick se hur solen lade sej över dom oändliga ökenlandskapen, kände kroppen sväva i dom öppna kastvindarna, märkte hur blodfärgad världen blev i reflektioner. Pojken var inte längre av söndrad bomull, tyg eller tvångsgift med tuggummipåsen; han var nånting helt annat. En del av nånting så mycket större att det börjar med en solnedgång.
Den fattige pojken, som ofta vaknade förlamad av hunger och med förvriden kropp efter ytterligare en natt i Andernas sluttande stad, hade aldrig upplevt en liknande sömn. Han hade aldrig tidigare sovit så bra eller vaknat så utvilad som den här morgonen. Inte ens dom nätter då tryggheten låg i hans varma kropp, omfamnad av sin mors barm. Men hon var död nu och bortglömd för hon var av samma ätt som dåtidens slavar. Hon levde i pojkens rörelser, i hans leende och strävan efter att finna nåt som saknade form.
Pojken hade vaknat med sinnen som kändes nya, upplevde dom med friska andetag medan morgonfrosten blåste likt havssånger, med en kropp som var redo för dagens utmaningar. Allt det kände han utan att ha rört sej det minsta. Varje kroppsdel låg kvar på samma sätt som när han somnade kvällen innan, men utan dom två mynten som var spårlöst försvunna.

http://lundstrom.tidningen-anti.se

Skriven av: rastapoeten