Det dyraste du har

Det dyraste du har

Jens tar hennes hand i sin. Hans vackra smala fingrar omsluter henne och hela hon fylls av en både ömkande och vemodig känsla. Hon vet inte riktigt varifrån vemodet kommer. Den finns bara där djupt inom henne som en liten sten som nästan helt obemärkt trycker ner henne mot golvet. Han stannar och tar henne i sin famn. Den är stor och trygg, men hon kan ändå inte låta bli att lägga märke till kraften i hans armar. Precis när hon tänker så lägger han sin tyngd på henne, hon ryggar bakåt. Ramlar med en lätt duns ner i den mjuka sängen. De mjuka täcket ser så välkomnande ut, som en innerlig önskan om att något mer ska hända. Jens låter sakta sin tröja falla till golvet. Det är inte längre Jens som står framför henne. Där står en kraftigt byggd man som vill något mer än vad hon vill. Han lutar sig över henne. Rycker lite lätt i hennes tröja. Hans smala fientliga fingrar knäpper upp varenda knapp. Tröjan ramlar ihop i en ensam liten hög på golvet. Hans innan så vackra fingrar söker sig längs med hennes smala midja. Hon kan inte hjälpa att hon ryser. Rysningen kommer som en varning, allt går för fort. Jens ivriga fingrar har nu knäppt upp hennes jeans och de faller längs hennes ben och hamnar i den innan så oskyldiga högen. Nu går allt så fort. Jens har lyckats få av sina stentvättade slitna jeans och framför henne står en kille hon aldrig någonsin sett förut. Hans hår är rufsig och hans ögon är fyllda av iver och välmående. Hon kan inte hjälpa att hans knallgula kalsonger ger henne kväljningar. Hans kritvita ben fyller henne med beaktning och illvilja. Strumporna sitter fortfarande kvar på hans fötter, hon sväljer några gånger. Stenen i hennes bröst har växt nu, hon känner hur den trycker mot magsäcken. Hon vill bort därifrån. Hon vill bort från det rödtapetserade rummet, bort från klädhögen på golvet och allra mest vill hon bort från Jens. Varför skulle hon följa med honom hem? De kände ju inte ens varandra. Såg hon verkligen så billig ut? Vem trodde han att han var? Hon gjorde en gest till att resa sig när Jens tunga kropp trycktes mot henne. Hans kropp fick inte vara där, den hade ingen som helst rätt att tryckas mot hennes mage. Men där låg den nu, tung och forskande. Hans hand letade sig sakta ner till hennes troslinning. Hennes tankar hände inte med, det enda hon tänkte på var att komma därifrån så fort som möjligt. ”Du är fin, vet du det?” Hans skarpa röst skar in i mitt öra. Han andades häftigt mot min hals. Bort, bort, bort! Jag tryckte så mycket jag kunde för att komma upp, men hans kroppstyng höll ner mig. Hans händer letade sig nu upp mot mina bröst och slöt sig runt min styvnande bröstvårta. ”Du har väldigt fina bröst.” Vem gav han rättigheten att säga till mig som var fint och inte fint på min egen kropp? Han visste inget om min kropp, han var en inkräktare som skulle bort. Men varför gjorde jag inget då? Var jag för feg, eller hade den plötsliga tystnaden gjort mig förlamad. Stenen i mitt bröst gjorde det nu svårt att andas, jag höll också på att kvävas under hans tyngd. Han tog mina stönanden som lustvilja och försökte sakta dra av mina rosalila trosor. Där sa det stopp, hela min kropp protesterade och jag rullade bort och försökte ställa mig upp när en stark arm tog tag om min arm. ”Vad är det med dig? Du ville ju nyss!” Han försökte dra mig ner i det farliga igen men jag ryckte envist min arm ur hans järngrepp. Hans stora blåa ögon tittade förvånat på mig. Men det tog inte lång tid förrän en gnista av grymhet for över det djupblåa. ”Jag trodde ju du var en riktig puma ju! Att du var en riktig kvinna som ville följa med mig hem redan andra gången vi träffades. Men du visade dig ju vara en riktig liten prydnadstjej va? ” Jag glodde stint tillbaka på främlingen som satt i sängen. Utan att säga ett ord, han var inte värd mina ord. ”Men visst du, gå du bara. Tror du att du är speciell på något vis eller? Förresten har du alldeles för små bröst för min smak och du måste verkligen börja raka dig på vissa ställen. Din rumpa är i och för sig ganska okej, men du skulle absolut böja använda stringtrosor istället för de där långkalsongerna.” Hur kunde han stå där och prata om min kropp på det sättet? Jag ville inte höra vad han tyckte om min kropp. Min kropp tillhör bara mig själv och ingen annan ska någonsin berätta för mig hur jag ser ut. Jag mådde riktigt illa nu. Med skakiga händer trädde jag jeansen över benen, hela tiden medveten om Jens kalla blickar. Jag drog tröjan över huvudet och började gå mot dörren. Jens följde efter. ”Du beter dig fan som ett riktigt fnask. Vill du ha betalt nu också va?” Jag lyssnade inte. Stackars lilla Jens tänkte jag. Stackars lilla osäkra Jens som blir dumpad precis när han skulle få som han ville. Stackars lilla patetiske Jens som med sina gula kalsonger kommer gående efter mig med saliven sprutande ur munnen. ”Vet du vad?” Nä, jag dör av iver, berätta är du snäll söta Jens, tänkte jag ironiskt när jag stoppade fötterna i gympaskorna. ”Tror du jag är världens pussy eller? Tror du inte att jag kan få nästan vilken tjej jag vill eller? Då skall jag berätta för dig, att det kan jag!” Han ställde sig hotfullt med skulderbladen mot mina och fortsatte helt ursinnig. Han var nog van att få som han vill, kan jag tänka. ”Världen är full utav tjejer, flera miljarder som skulle offra sin högra hand för en sådan som jag. Men du är en. En! ” Jag bara stirrade på den stackars människan som stod framför mig. ”Ja, jag kan ju knappast vara två, eller hur?” jag log han rakt upp i ansiktet och smällde igen dörren, det sista jag kunde se var hans förvånade ansiktsutryck och hans läppar som sökte ord, ord som aldrig kom.

Jag studsade ner i trappan, ut i solskenet. Gick gatan fram, kände mig stark och självständig. Ingen ska någonsin få göra något med min kropp som jag inte själv vill. Det är min kropp och jag bestämmer över den. Jag log mot himmelen, hela världen lyste mot mig och samtidigt som jag svängde runt hörnet in på Västerlånggatan lovade jag mig själv att aldrig slösa bort det dyraste jag har till någon som inte är värd det.

Författare:

Publicerat

Dela: