Det gör ont, kom tillbaks

Hallonstigen är min och Nafisa's lilla bussplats.
Det är en liten pyttig plats i lilla Luleå, vilket ligger på Hertsön.
Men det finns ingen så pyttig plats på Hertsön som kullarna, eller gungorna där vi var första gångerna.
Vet du, dagen innan jag åkte hem från dig så var jag på promenad och kollad på vårat träd där det står 'N hjärta K'...
Jag tittade en stund, tänkte att det ska vi gå till det i sommar, det trädet...

Jag kan varenda kvadrat meter av stället där du bor, och längtar tillbaks.
Jag vet precis var du menar när du säger, våran kulle, våra gungor, vårat träd, vårat lilla bås på fotbollsplanen, vårat lilla busshållplats, vårat lilla ställe vid hamnen, vår lilla videobutik med gulliga sånger i, vår lilla mys-plats i Hermelins parken, vår andra mys-plats i Stadsparken, vår buss, vårat ställe vid tåget första gången vi sågs, våran väg till din vän Josse, våran väg till max, dagobert eller lill-bion Sandrew, våran plats vid den stora kranen vid tuttifrutti-husen, våran långa promenad iden gigantiska vackra och mysiga skogen, våra platser vid ert matbord, min och Nafisa's platser i hennes lilla rum, våra små djur som behöver oss tillsammans i våran säng...
Kommer vi nånsin att besöka någon av de platser igen tillsammans?
*snyft*

Jag ser ingen anledning att avsluta något så stort som detta vi hade.
Men varför gör du det?
Det gör ont, kom tillbaks.
Jag vill vara med dig igen, för livet är och kommer aldrig att bli sig likt igen utan dig.
Drömmen om Nafisa får inte förstöras, våran glasvärld är i miljoner bitar, djuren gråter, väggarna skriker, taket och golvet växlar från brännhet eld av upprörelse till iskall is av ensamhet.
Bussen väntar på oss, vid Hallonstigen där Nafisa och Andreas ska åka med.
Hand i hand.

Skriven av: Andreas Mauricio P.