Det här är inte direkt en novell eller dikt.. vill bara lägga upp den någonstans

Gör dig glad, såra en annan




Det är sjukt hur mycket som kan hända under bara ett år och hur mycket som är dåligt men mycket som är bra.
Börjar året med att träffa en tjej som betydde väldigt mycket för en och man trodde skulle finnas där hela tiden och som gjorde en sjukt glad.
Man träffar personer som är saknade, som man inte träffat på länge, man umgås har en bra tid men sen i slutet av dagen så ligger man ändå i sängen, musik i öronen och kollar rakt upp i taket och bara tänker. Man hör inget, ser inget, det är helt svart och man vet inte vad man ska göra. Bara hoppas på att allt ska bli bra och sen somnar man.
Man vaknar upp och kommer inte ihåg något, man vet bara att man somnat med musik men minns inte vad man drömt eller något, så man går upp och låtsas som inget sätter ett leende på läpparna och går ut.
Sätter sig ute någonstans och får tankarna igen och märker hur man har det och haft det den senaste tiden, ställer sig upp och bara glömmer det, startar någon musik och forsätter gå.
Har ni någon gång gått och bara undrat hur lång tid det ska ta för att vägen ska ta slut? Det ända jag ser framför mig är en rak väg där det finns både bra och dåliga saker. Ser hur både bra och dåliga saker passera mina tankar och utan tvekan bara låta det passera och gå vidare.

Men oavsätt hur mycket man försöker att låte det passera så stöter man på det igen, för vägarna är inte raka det finns svängar och i svängarna så stöter man på både dom dåliga och bra sakerna.
Och oavsätt hur mycket man hoppas på att allt ska försvinna så möter man allt igen, så fort man lägger sig i sängen efter någon dag, så kommer allt upp i tankarna igen.
Alla dåliga, kanske dom bra sakerna, men det är inte ofta man börjar tänka på dom bra sakerna igen.

Knappt på min födelsedag kan jag vara glad, oavsätt om jag vet att det är min dag så vet jag att min bonus farfar som var som min riktiga farfar, som dog den 29 Januari på min födelsedag.
Dagen innan min födelsedag ligger jag där, i min säng och börjar tänka på honom, alla våra minnen, allt han gjorde för mig, hur han alltid fanns där för mig och hur vi alltid pratade med varandra.



Innan allt det här hände så hade jag det jobbigt också, fast var för liten att förstå.
Min pappa och mamma skiljdes när jag var runt 2-3 år så minns inget där ifrån men när jag vart äldre mellan 7-9 år så bodde jag varannan vecka hos pappa och mamma, det funkade tills min mamma började baktala min pappa och få mig att tycka illa om honom.
Mamma fick mig att inte vilja bo hos honom men märkte det inte eftersom att jag bara typ 8 år gammal då.
Efter att jag hade bott hos mamma ett tag började jag märka att jag inte klarar mig utan min pappa så fick börja bo hos pappa igen, det var kaos, vi bråkade hela tiden om allt möjligt.
Dagen jag kommer dit, vi bråkar.
Dagen jag ska där ifrån, vi bråkar.
Varje gång var det så, pappa visste vad det handlade om men ville inte berätta det för mig, eftersom det var min mamma. Han ville inte att jag skulle börja tycka illa om min mamma för att han säger något, han ville att jag skulle märka det.
Men märkte det aldrig, pappa började förklara det för mig nu när jag är 16 år.

Hon psykar en på ett sätt som inte märker om man inte får rätt frågor ställda till en av rätt personer.
Det sägs att på sättet hon psykar en är en sjukdom, man märker det inte förens typ 10 år av psykandet, hjärnan blir så manipulerad att man inte vet vart man ska ta vägen.

Nu ligger jag här i sängen igen och vet inte vart jag ska ta vägen, måste igentligen prata med någon som kan ställa rätt frågor så att jag kan få svar på vissa frågor jag vill ha svar på.

Vet inte hur många gånger jag legat i sängen och bara tänkt “ Varför kan inte bara någon ta mig här ifrån? Bort ifrån all skit, bara skita i allt och alla. Dra ifrån alla problem, långt bort där ingen kan hitta mig eller nå mig “
Är inte personen som rymmer från mina problem, löser dom istället men sen finns det dom problemen man inte vet vad man ska göra något åt, så sätter bara ett leende på läpparna och går vidare.




Den här tjejen jag träffade i början av året, hon vart sur på mig utan anledning i början av året exakt efter att vi hade träffats, så vi träffades inte, gav henne det utrymmet hon ville ha och accepterade att hon inte ville något så jag gick vidare.
Sen träffades vi i mitten på sommarlovet för att hon var med min kusin, vi pratade lixom bara som kompisar för jag visste att hon höll på med en kille.
En vecka senare träffas vi och då vill hon prata med mig, vi sätter oss och pratar så säger hon till mig “ Vet inte vad jag ska göra… Gillar honom med har fått tillbaka känslor för dig “
Visste inte riktigt vad jag skulle svara eftersom hon gjorde som hon gjorde första gången.
Men vi började hålla på, det gick bra till en början tills jag kände “ Det här funkar inte “.
Så jag sa det till henne, hon accepterade det. En dag efter ångrar jag mig och ber om en chans till och får det, det gick bra efter det också och trodde det skulle bli något.

Sen började hon vara med några killar som jag inte visste vilka det var men kände att jag kunde lita på henne men var rädd att något skulle hända, så jag sa det till henne.
Men hon lovade mig flera gånger att inget skulle hända.

Två dagar efter att hon hade lovat mig det träffat jag en kompis till mig som vad med dom då, så säger han “ Din brud strulade med en kille där “.
Förstog först inte med snackade med henne och hon lovade det igen att hon inte gjort något med dom, men det tog bara några sekunder innan hon sa vad hon hade gjort.
Så jag sa bara “ Ta aldrig kontakt med mig igen “.
Efter en vecka sa jag till henne att hon skulle få en chans att förklara sig ansikte mot ansikte.
Så gav henne en chans att bevisa att jag kan lita på henne, men jag kunde inte, så var tvungen att vara ärlig och säga att det inte funkar så jag gjorde det.
Men det slutade med att hon går runt till folk och får mig att framstå som en idiot inför alla hennes kompisar.
Bryr mig inte om det men lite jobbigt att man inte vill såra en person mer genom att låtsas som inget så jag var bara ärlig.




Efter alla problem med min mamma och tjejen, så träffar jag en tjej som är hur jävla underbar och vacker som helst, hon är den där personen som får mig att kunna stå kvar på jorden.

Har känt mig helt viktlös under hela den här tiden men när jag träffade henne var det som att hon gav mig en stor jävla sten som får mig att kunna stå kvar på jorden och inte bara flyga iväg.

Hon är den där personen som jag kollar i ögonen på och ser hela min framtid, hon är allt jag sökt efter, hon är personen jag inte kan klara mig utan.

Bara att det finns ett problem med att jag har henne… min bästa kompis som jag alltid funnits för är nu rädd att han ska sluta ensam, inte hitta någon alls.
Han är rädd att jag ska förändras för att jag träffat någon.

Jag har alltid varit den där killen som stått upp för alla och funnits för dom i alla lägen, oavsätt hur jag mått har jag tagit mig tid att prata med dom och hjälpa dom på alla möjliga sätt, men att vara den killen blir ganska jobbigt… älskar att få folk att må bra för då mår jag själv bra, men efter att få dom att må bra så slutar det med att jag står där, fortfarande lika ledsen som innan.

Och nu när jag äntligen börjat må bra, så sårar jag en annan, och personen jag sårar är min bästa vän. Vet inte vad jag ska säga eller göra för att få honom på bra humör, vad jag än gör känns det som att jag kommer såra honom i slutet…

Nu ligger jag här igen, i min säng, musik i öronen, kollar upp i taket och det är helt tomt i mitt huvud. Hör inget, ser inget, och vet inte vad jag ska göra.


Vill bara att allt ska ta slut, vill inte ha det såhär, vill ha det normalt igen…

Skriven av: Alexander Dahlgren