Publicerat
Kategori: Dikter

Det svarta

Tyst smög hon längs vägen. Hon frös. Ingen fick se henne det var därför hon gick här nere nästan hela vägen nere i diket. Det var stjärnklart och hon drog den tjocka sjalen omkring sig ännu tätare. Hon andades häftigt. Hon hade sprungit lite för att få upp farten av sina steg. Hon var tvungen att vara framme innan det ljusnade och hon hade kanske bara fyra, fem timmar på sig. Sedan skulle hon vara tvungen att gömma sig hela dagen tills mörkret föll igen och hon kunde fortsätta. Hon ökade på stegen ännu mer men saktade snart av igen. Hon var tvungen att spara på krafterna. Om hon bara kunde komma ut på ett fält så skulle hon vara i säkerhet och då skulle hon kunna fortsätta saktare. Bönderna skulle inte vakna förrän i ottan och de skulle inte ge sig ut förrän det var ljust på riktigt. Kanske skulle hon få sån tur att ingen av ägarna till de fälten hon skulle färdas över skulle ge sig direkt ut för att ploga av. Hon var trött men visste att hon var tvungen att färdas snabbt. Hon var hungrig också. Kanske fanns det en gård i närheten där hon kunde bege sig in i ladan och kanske skulle hon kunna stjäla någonting. En potatis kanske.
Hon hade haft fel. Hon hade kanske inte ens en halvtimme på sig innan hon måste gömma sig. Hon kunde se en ljusrosa strimma vid horisonten. Hon började springa. Hon måste snabbt hitta ett gömställe. Helst skulle hon hitta mat också, hon visste att hon inte skulle klara sig tills det blev mörkt igen utan mat. Hon sprang ännu snabbare. Hjärtat bankade hårt och det brände i halsen. Hon var trött och hade inte fått mat eller vatten på en lång tid. Utan förvarning från sin egen kropp sjönk hon ner på marken. Det var då hon fick syn på den. En håla in i dikeskanten avtecknade sig svagt i mörkret. Hon började krypa mot den. Utmattad som hon var brydde hon sig inte om att det kunde vara farligt att krypa rakt in i ett totalt okänt hål utan att undersöka vad det var. Det gick snart upp för henne att hålet var som en tunnel. Hon kröp vidare för hon tänkte att vem som helst som bygger en tunnel måste ha ett slut på den.
Det fanns ett slut på tunneln. Efter att kanske ha krupit i tio minuter fann hon ett rum, med stampat jordgolv och som var totalt torrt. Rummet var kanske inte större än en hästdroska men det var i alla fall någonting.
Hon sjönk ihop på golvet i underbar sömn.

Skriven av: Hanna

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren