Dikt: känslan perfekt finns

Jag känner inte mina känslor längre. Jag är ledsen, men kan inte gråta. Jag är arg, men kan inte skrika. Jag är kär, men kan inte älska. Dessa känslor blandar sig, och blir svåra att förstå. Det blir en känsla, som det inte finns något ord för. Denna känslan är stark, starkare än någon annan känsla, till och med kärleken. Känslan gör inte ont. Bara lite, inte tillräckligt för att gråta. Du känner glädje, bara lite, inte tillräckligt för att vara glad. Du känner kärlek, bara lite inte tillräckligt för att vara kär. Jag vill skrika ut min ilska, jag vill gråta, jag vill sitta ensam någonstans, där jag vet att jag är trygg och säker, och gråta ut all min sorg. Jag vill kunna älska******, verkligen älska honom. Så som jag en gång älskade ****. Kommer jag någonsin känna den känslan igen? Den känslan av stark kärlek, så att det riktigt sög i magen när man tänkte på honom. Jag vill dra tillbaka tiden, jag vill känna som jag gjorde förr. Då hade jag ingenting att vara ledsen över, inget att vara arg över. Men jag hade någon att älska. Det är det som kallas perfekt. Man säger att ingenting kan vara perfekt. Att det aldrig finns sådana stunder i sitt liv. Men det vet jag att det finns. För om man en gång har upplevt det, så vet man. Förut kunde jag gråta över sorgen. Jag kunde gråta ut länge, tårarna bara rann. Jag låg i min säng. Kudden blev blöt av alla tårar. Men nu känner jag en sorg som det inte går att gråta över. En sorg som inte är tillräckligt stark, för att jag ska gråta, men en sorg som är tillräckligt stark för att jag ska känna den. Men nu känner jag kärlek också, men inte tillräckligt för att vara kär. Kärleken och sorgen jämnar ut sig, så att jag inte känner någonting. Det gör inte ont, men det känns heller inte bra. Man får en känsla av hopplöshet. Vad är meningen med att leva, när man varken är glad eller ledsen. Denna känsla av ingenting, gör det svårt. Den är svår att förstå. I början kan den verka som något nytt. Något som känns perfekt. Men när man förstår den, då känns allt så meningslöst. Meningslöst att älska, meningslöst att gråta, meningslöst att skrika. Meningslöst att finnas till. Hela livet känns meningslöst. Men för att få livsgnistan tillbaka, vad gör man då för att bli av med denna känsla? Har det redan gått för långt? Jag vet att det var mitt fel från början till slut. Men jag visste det inte då. Jag visste inte hur fel jag gjorde. Jag visste inte vem jag var. Men nu vet jag. Det tog 15 år för mig att veta vem jag verkligen var. Jag vet vad som måste göras, för att bli av med detta jag har åstadkommit. Men jag vet inte om jag orkar. Om jag bara klarar halvvägs, är det lika bra att ge upp direkt. För om jag kommer halvvägs, då har jag förlorat det jag en gång vunnit. Jag måste satsa det som nu driver mig framåt. Det som är det allra viktigaste för mig. Bara tanken på vad jag kommer vinna om jag klarar det är det enda som driver mig framåt. Men jag är feg. Vågar inte satsa. För det som jag måste satsa, håller jag för kärt för att släppa. Det är för viktigt för att kunna leva vidare utan, även om jag skulle klara det om jag fick det jag skulle vinna om jag lyckades. Men om jag inte lyckas, då är allt förstört. Då har jag satsat och förlorat. Då har jag förlorat för alltid. Då vill jag inte fortsätta spela längre. Då kommer jag inte ens ha kraft kvar till att glömma och förlåta, för all min kraft är slut. Slut för alltid. Då har jag förlorat spelet. För alltid.

Skriven av: Tina