Dikter om Nils Ferlin

Året är 1950, Gyllene Freden, gränderna i Gamla Stan, Ram Olle Olsson Hagalund och Nils Ferlin. Kära Nisse vem var du egentligen?


DIKTARKUNGEN
Han kommer till vårt bord sent om aftonen,
slår sig ner och beställer pannbiff och en klar.
Källaren är fullsatt och skall snart stänga.
Magda dricker ur sitt vin och doktor Tore betalar.
Jag ser med intresse på den som kom,
han är mager och har stora öron.
Mina vänner kallar honom Nisse.
Han äter glupskt och sveper nubben.

Mannen Nisse talar med en kraftfull
men ändå lågmäld stämma.
Magda sluddrar på målet när hon berättar
om en översättning av en rysk roman.
Var är du för en liten syster frågar Nisse
och tänder en cigarrett.
Blygt svarar jag. Kom till staden i slutet
av januari och ämnar bli skrivare.

Stora planer svarar mannen med öronen
och skrattar. Att skriva min vän är inte lätt.
Först måste man leva och sedan lära sig
älska språket och handskas med det.
Han skrattar högt och tar min hand
granskar den och säger.
Vad handen skall göra är att förmedla
det som skapas i din hjärna.

Jag som bara läser korrektur på en tidning
förstår inte hans sätt att tala.
Nisse måste vara betydande ty Magda
behandlar honom med stor respekt.
Högra handen har bruna fläckar vid tummen
och han kedjeröker.
Kostymen är skrynklig men ren
och den rutiga skjortan ordentligt knäppt i halsen.

I kväll skall jag åka hem till Roslagen
säger mannen med öronen.
Jag tar tåget från Östra och cyklar sedan hem.
På landsvägen står alltid en krokig gumma
med korg på armen. Hon är så levande.
Men, när jag kommer närmare ser jag
att det endast är en enbuske vid dikeskanten.
Vem är egentligen mannen som kallas Nisse?

---------



EN SKALD I SOLSKEN

Många långa timmar kämpar jag med raderna,
En dikt, ” Den kluvna apelsinen”.
Måste försöka vara perfekt, vill vara
mästaren till lags.
Det är en stor heder för mig att han
skalden läser mina enkla versrader,
kritiserar och rättar.
Språket är som strängarna på en harpa
Sprött och känsligt, säger han.


Jag sitter på en bänk intill Klara Kyrka
och väntar tåligt på min vän.
Jag ser honom komma bakom Leopolds minnes sten,
reser mig och går honom till mötes.
Solen lyser ner mellan trädkronorna
och hans ansikte ser yngre ut nu.
Tillsammans går vi till fiket på hörnet
beställer kaffe med wienerbröd.
Nisse är på gott humör, han skrattar och skämtar.


Livet har gjort honom taggig som en igelkott
men i hjärtat är han känslig som ett barn.
Talar om fantastiska stämningar vid Klara Kyrka
under varma sommarnätter när nattkvarter
inte gått att ordna.
Njuter av att ha den unga lärjungen vid sin sida
och talar mycket och länge om bördan ”livet”.
Han tycker om att känna värmen från min hand
och läser med stort intresse mina nedskrivna rader.

--------



MANNEN UNDER TRAPPAN

Det är tid att äta kräftor,
doktor Tore och Magda håller skiva
på Köpmangatan.
Jag äter en billig rätt på Tempo.
Kött, potatis, sås och ett glas mjölk.
Nisse kommer in från Roslagen,
Det är lördag och vi har dåligt
med pengar.

I storstaden finns inte mycket
att göra om man är pank.
Jag skall presenter dig för någon
säger Nisse och drar iväg upp
mot Kungsholmen.
Vi går in i en port till en stor
modern fastighet.
Fortsätter ner en halvtrappa.

Bakom barnvagnar och cyklar
finns en liten brun dörr.
En man med oljigt hår öppnar
för oss och vi stiger in.
Rummet är som en större garderob
och helt utan fönster.
En obäddad säng, stol, bord
och en skrivmaskin.

Detta är allt som finns därinne.
Det är smutsigt och luktar illa,
jag vill kräkas.
Jag sitter ner på sängen och mannen
läser något som han skrivit.
Det låter underligt och alltför
svårt för mig att förstå.

Vi stannar inte länge. Mannen
tar på kavaj och skor. Han
följer med os ut.
Vi driver sakta ned för gatan
och hamnar vid Stadshuset.
Språkar tillsammans en stund
och mannen lämnar oss.
Han är geni, säger Nisse.
Ett geni vars skrifter ingen
i vår tid förmår uppskatta.
Vem var mannen under trappan?
Jag undrar än.

-------




FATTIG OCH SJUK

Rummet är kalt och torftigt,
tillhör en vän på resa.
Nisse har legat stilla i ett par dar
och doktorn har varit här.
Han visar mig några rader
som han skrivit och jag läser.
Det handlar om livet och smärtan
och om en kamp mellan Gud och Djävul.
Jag förstår inte men det han
skrivit får mig att frysa.


Han svettas och skakar.
Jag torkar hans heta panna
med en blöt handduk.
En broder kommer med lite mat
i en påse, franskbröd, skinka och öl.
Nisse äter men kräks igen.
Kära Nisse är sjuk och fattig
och har inte många vänner.
Vill skriva något vackert till honom
men finner inga ord.


Försöker hjälpa men kan inte.
Ber doktor Tore men han bara ler
och svarar.
Han klarar sig bara han kommer ur det här.
Jag har aldrig sett den sjukdomen.
Kan inte tänka för mycket på Nisse nu
måste se till mitt eget liv.
Har fått det bättre på tidningen
och arbetar nu på redaktionen.
Jag saknar vänner. Ensamheten skaver.

--------


EN VIRVELPOLKETT

Jag träffar honom vid Finlands färjan,
vi vandrar sakta Strandvägen fram.
Det är onsdag kväll och Nisse är
bättre nu trots att han haft
smärta hela den gångna veckan.
Har varit hos doktorn och fått lindring.
Han raljerar som en ung och tokig
gymnasist på galej.

Vi går till Gröna Lund och
jag betalar entrén.
En militärorkester spelar en
Sousa marsch nära ingången
Och en sjöman kastar bollar
på groteska huvuden i ett
tivoli stånd som betjänas
av en blondin med sidenblus.

Jag bjuder på varm korv med bröd.
Nisse tar fram en sedel ur fickan.
Nu skall vi festa lilla syster,
det skall bli både pannbiff och en sup.
Orkestern vid Gamla Dansbanan
spelar upp och Nisse tar mig vid
handen , köper ingen dansbiljett.
Vi skyndar mot ingången.

Hej hopp i galopp, ropar han!
Vad dansar man till denna glada
Trudelutt?
Han tar mig om midjan och vi far ut
på dansbanans hala parkett.
Jag gör min egen dans, säger han.
En virvelpolkett får det bli när jag
ger mig in i dansen.

Nu utför Nisse ett solo på parketten,
med schwung i stegen far han runt
dansbanan. Gör ett hopp och en
piruett varpå några tangoliknande
steg med en låtsaspartner.
Jag snurrar ensam runt för att
följa med de dansande.
Vakten vid ingången ilsknar till.

Viva la vita, ropar Nisse och gör en extra
sväng innan han lämnar dansbanan.
Vakten ser ut som ett åskmoln
och Nisse klappar honom på axeln
och säger med ett skratt.
Lev broder. Lev medan du är ung ty
snart vissnar blomman och dör.

I tidiga sommarkvällen vandrar vi
Genom staden och bort till
Östra Station.
Måste hem i kväll, säger Nisse,
vill vakna upp i naturen och
njuta av blommornas doft,
min hustru har planterat så många
blommor denna sommar.
Detta är enda gången Nisse nämner sin Hustru Henny


--------


HÖSTEN KOM

Det blåser hårt över Strömmen
och jag lutar mig över räcket.
Träden vid Strömparterren böjer sig.
Måsarna sitter i rader på
muren vid Norrbro.
Hösten har än en gång kommit
och alla mina gamla vänner
är borta.

Magda har rest till Spanien
Och doktorn har köpt stuga
på Köpman Holmen.
Har nya vänner nu.
En norsk servitris och en
kille som dansar i Operabaletten.
Jag arbetar och skriver mycket
såsom Nisse lärt mig.

Han har varit borta länge nu,
kanske är han ännu sjuk.
För sent förstod jag vem han
egentligen var.
Den store Nils Ferlin,
En nationalskald, ett geni
som röde vid mig några korta
ögonblick.
En stor man i brun kostym och rutig skjorta.

--------


Nisse försvann som en maskrosboll i vinden. Många år senare borta i Canada fick jag ett brev hemifrån. I det låg en dödsannons. Nisse andades inte mera. Blomman hade vissnat och dött men minnena från 1950 fanns kvar.

Av Inger Malm.

Skriven av: Inger Malm