En annan natt som andra

Det rytmiska, nästan hypnotiska, gnagande på rälsarna. Tunnelbanan maskade sig fram genom snö, vit krisp på ytor och mark och in under där man inte kommer åt. Buret av vinden.
Att åka hem, att nästan somna när andra just vaknat, ska till jobbet, grusiga stela leder å tidning å kaffe… Själv så levande sprakande trött vaken med kalla tår sprayat håret fortfarande snyggt som fan ögonen trötta ser tillbaka på mig genom glas. Munnen frusen.
Vi är vakna länge. Vi vet. Stunderna blir ju aldrig mer som nu, kan inte bli det. Stimmiga rum rök främling vän nyktra onyktra vackra så in i helvete. Sprakande liv. Lyktor snön de knarrande stegen skuttandes mot stans gammelnya murar. Blänket i vattnet vid båtarna vid taxikön fyrverkeri och dyrkan av natten framför fötterna. Jag såg upp och tänkte fan att jag saknar dig så. Det här hade varit så vackert. Tanken dök upp och försvann. Aldrig mer vilja gå hem, gå utanför den här stunden. Galenskap, lyft mig upp, på dina axlar och låt oss försvinna ut i natten!
Hemma, vill jag aldrig mer gå ifrån.

Leva som ett vuxet barn; fast i något grundlöst, något fruktansvärt. En vetskap om att det går vidare, att det tar slut och gör ont innan det tar slut.
Alltid kanske, aldrig längtan.

I tiden av Information
finner jag inga svar

längtar bara bort
önskar uppfinningar ogjorda och tid
oräknad
sen kryper jag in
tillbaka
i min kapsel

Författare:

Publicerat

Dela: