En flicka, ett medium

Aaah! Jag vaknar upp, helt svettig och tårarna
rinner. Jag drömde en mardröm, tror jag. Den
var så verklig. Jag reser mig upp ur sängen och
torkar tårarna. Det var en man, en ond man i
min dröm, fast jag såg inte ansiktet. Det var
liksom som om någon tagit ett gammalt sudd
och kladdat bort ansiktet så att de bara liknade
en kladdig röra, som en piccaso ungefär. Jag
minns hur mannen sprang emot en flicka, och
den flickan var jag. Han jagade mig genom en
gränd sen blev allt svart. Han hade något slags
tillhygge i handen. Jag tänder lampan och
sätter mig vid mitt skrivbord och ritar ner
bilder ifrån drömmen och gör ett par
anteckningar. Jag lägger ner dem i en låda som
jag har under sängen, en låda som bara jag vet
finns. Det är alltid skönt att kunna ha
hemligheter, för hur skulle det vara om alla
visste om mina drömmar, att jag drömmer
mardrömmar varannan vecka. Det är ju ändå
ingen som tror på mig när jag förklarar hur
verkliga mina drömmar är. De enda som vet
om mina drömmar är morsan, psykologen och
min kompis Linda, men det är ju ingen som
direkt tror på det jag säger. Men bilderna vågar
jag inte visa, då tror dom ju att jag är psykiskt
sjuk på riktigt, men & andra sidan så kanske
jag är psykiskt sjuk. För när man är det vet
man ju inte om att man är det.
Ibland när jag har sett på nyheterna känner jag
igen händelserna, då mina drömmar, mina
bilder och anteckningar stämmer in på det som
är på nyheterna. Inte allting kanske, men
nästan. Så har det varit sedan jag var 10.
Jag bläddrar igenom bilderna i lådan för att se
ifall jag kanske har drömt någon liknande
dröm tidigare. Jag stänger lådan igen och
puttar den långt in under sängen, för det skulle
ju ta flera timmar att titta igenom alla dessa
bilder och drömmar. Det är säkert minst tre
kanske fyra hundra bilder.
Jag tar fram en bok och lägger mig i sängen
igen. Jag försöker hålla mig vaken genom att
läsa eftersom jag inte vågar sova. Jag vill inte
jag vill inte sova! tänker jag. Jag känner hur
ögonenlocken mer och mer sjunker samman.
Piiiip.. Jag sätter mig hastigt upp ur sängen
utan att tänka mig för. Jag slår huvudet i
sänglampan. Jag svär lite för mig själv och
morsan kommer inspringandes och frågar vad
fan jag håller på med. Klockan är åtta, vilket
betyder att jag börjar om 15 minuter. Jag tar
mig försiktigt upp ur sängen för att undvika att
slå i huvudet igen. Jag kastar ut alla kläderna
från garderoben i ångest om vad jag ska ha på
mig. Jag drar på mig ett par jeans och en
polotröja. Vem fan bryr sig, säger jag högt för
mig själv. Jag skyndar mig ut till hallen för att
ta på mig skorna då jag råkar springa in i
morsan så att kaffekoppen flyger ur handen på
henne som en tvål.
- Glöm inte att du ska vara hos psykologen
klockan 12! skriker hon så att jag nästan får
huvudverk. Jag smäller igen dörren utav stress.
Jag går nämligen hos en psykolog sedan tre år
tillbaka på grund av mina mardrömmar. Både
morsan och psykologen tror att drömmarna
beror på stress i skolan. Jag vet inte vad jag
ska tro, sjukt är det i alla fall.
Jag närmar mig skolan. Det står polisbilar
och hundratals människor vid gränden. Jag blir
nyfiken och samtidigt lite rädd men jag
skyndar mig fram till folkmassan. Jag ser hur
Linda och Nathalie står längst fram. De vinkar
dit mig.När jag kommer fram ser jag ett lik. En
liten flicka. Hon kan inte vara äldre än 12 år.
Hon har blonda, långa, vackra flätor. Hon ser
ut som en ängel, bortsätt från allt blod som
sköljts över hennes lilla taniga kropp. Det är
blod överallt; Det likar nästan en massaker.
Bredvid liket ligger en lie. Jag ryser till och
känner hur tårarna sakta börjar rinna ner längst
kinden. Det uppstår en klump i halsen, och jag
får svårt att andas. Jag tittar förtvivlat runt
omkring mig. Jag blir som stum- jag säger
ingenting. Jag står bara och tittar förtvivlat på
den mördade flickan. Jag undrar vad som hänt
men vågar inget säga. Det är ju precis som i
drömmen.
Jag tar tag i Nathalie och Linda i varsin hand
och drar dem bort från folkmassan. Dom är
lika förstummade som jag. De tittar på mig
med ögon fyllda av rädsla. Jag berättar om min
dröm; jag berättar precis allt, från början till
slut.
Deras blickar förändras snabbt. Speciellt
Lindas eftersom jag tidigare berättat om mina
hemska mardrömmar. Nathalie ser sig
omkring, sen viskar hon med en svag pipig
röst.
- Vad hände? Hur blev den lilla flickan
mördad? Vem är han, mannen med lien?
- Jag vet inte, svarar jag.
Jag tittar på klockan, den slår precis 08,15. Nu
skulle vi ha börjat lektionen, men ingen rör
sig. Alla står stilla. Vi går tillbaka till
folkmassan. Jag hör hur folk snyftandes
försöker tala till en kvinna i tröst. Kvinnan är
flickans mamma. Hon nästan hänger över
hennes döda flickas kropp. Jag känner hur
tårarna rinner längs kinderna. Jag får en tår i
munnen, den smakar salt.
Jag känner mig nästan lite skyldig, jag visste
ju egentligen om att det skulle hända, men
ändå inte. Jag ber Linda och Nathalie följa mig
hem.
Vi går in på mitt rum. Som tur är så är inte
morsan hemma. Jag orkar inte höra hennes tjat
om att jag inte är i skolan. Jag böjer mig ner
under sängen och drar fram lådan. Jag öppnar
den sakta, tar fram bilderna om drömmen och
i hallen. Vi sätter på oss skorna och springer
ner till Hålan. Hålan är vad vi kallar det lilla
torget vid Psykhuset. Jag öppnar porten till
Psykhuset och rusar uppför trapporna. Jag
öppnar dörren till psykologen. Där sitter han,
beredd på att jag ska hoppa och stampa av
ilska som jag vanligtvis gör när jag är där.
Men istället går jag fram till honom och ger
honom en kram.
- Du hade rätt, mina drömmar är bara
drömmar! Mina drömmar är precis som dina
drömmar, helt normala.
Han ler mot mig, och jag börjar gråta. Jag ser
hur hans ögon fylls utav tårar. Han vet ju trots
allt hur jag har haft det med mina drömmar.
Han kramar om mig ännu hårdare. Jag känner
hur värmen stiger inuti mig.
- Ni har gjort mig till en människa igen. Nu kan
jag göra allt det där som jag aldrig vågat göra
eftersom mina drömmar hindrat mig!
Jag gråter lite till. Han släpper taget om mig.
Jag berättar om resan till Åre som jag alltid
velat åka på. Eftersom att jag drömt om en
busskrock tidigare har jag aldrig vågat mig på
att åka längre bussresor. Det fanns inte ens i
mina tankar, att jag skulle sätta mig i en buss,
inte ens till skolan. Men nu när jag insett att
mina drömmar inte har någon direkt verkan i
livet så behöver jag aldrig mer oroa mig över
att åka buss. Eller kanske jag till och med
kommer att flyga till Australien som jag alltid
drömt om.
Jag stammar fram en kort mening;
- Hur ska jag nånsin kunna tacka er?

Skriven av: Denise