Publicerat
Kategori: Dikter

En högst ovanligt vanlig dag

Hjärtat bultade hårt. Hon svalde tre gånger och fortsatte svälja. Hon fick gåshud och började darra, hon kunde inte få fram ett ljud. Sluta nu, sluta nu! Jag är så dum! Vad har jag att darra för egentligen? Tänkte hon medan hon fick spänna sig för att inte darra för mycket. Där satt hon, med pojken som hon älskade, på en vanlig bänk i skolan och darrade av lycka, kärlek, nervositet ja, allt som har med lycka därtill. Tiden gick, inte ett ljud fick hon fram och hon märkte att han inte heller kunde sitta still. Var han besvärad av att hon var där? Skruvade han bara på sig för att han hade tråkigt? Älskade han henne? Hon ville ha svar på allt detta och nu var tiden inne. Hon hade ingenting att förlora och stöd hade hon också, det var ju så många som tyckte att de passade ihop. Hon hade sagt till alla att om hon var helt förstörd eller överlycklig så visste de då var det berodde på, men nu när hon väl satt här, kanske den enda chans hon hade, ja då kunde hon inte få fram ett ljud.
”jo…” pressade hon fram. Han hörde henne och vände huvudet mot henne, en sekund kunde hon möta hans blick och sedan for hans blick ned i golvet. Han var röd i ansiktet (fast det var han nästan alltid) och hon trodde att det berodde på att han gillade henne, var det därför han hade så svårt att prata med henne och inte kunde möta hennes blick? Eller var det för att han hade märkt att hon gillade honom och var generad över det? Det gick sekunder, och han väntade på svar.
”ja?” sa han vänligt och gav henne ett snabbt leende och ett ögonkast, sedan for blick ner i golvet igen på en underligt intressant fläck.
”alltså….” Sa hon och harklade sig ansträngt. Varför kunde hon inte bara fråga rätt ut? Säg det nu då! Tänkte hon ilsket. Hon började bli trött på sig själv. Hon tog ett djupt andetag.
”du kanske redan har förstått att….” Sa hon och blev avbruten av Erika. En tjej i 8 a som kom och satte sig bredvid honom. De började prata och skämta med varandra, och plötsligt hade hon blivit luft. Hon blev arg, reste sig, och gick. Skit i det då! Tänkte hon medan hon fick kämpa mot gråten. Med Erika kunde han minsann skratta och prata med! Men när han och hon blev ensamma så blev det tyst, han svarade henne ganska kort och satt mest tyst. Hon var ingen pratglad människa som Erika! Nej då, hon var en tillbakadragen och tystlåten tjej. Inte lika intressant som Erika, Erika som hade varit ihop med ungefär halva skolan och ville ha alla killar. Erika som var helt perfekt och hade jätte många vänner och var populär bland både killar och tjejer. Hon hatade Erika över allt annat, och nu kanske hon aldrig mer skulle få chansen att prata ensam med honom igen.

Hon gick upp till den tredje våningen, där satt hennes tre vänner och babblade på om betyg, som vanligt. Hon satte sig ner och Stina, den brunhåriga tjejen som alltid ville veta bäst, sträckte på huvudet för att se henne. Maria slutade att prata och hoppa av glädje, hon sjönk ner som om hon tänkte ”åh nej, där kommer hon igen!”
”Vart gick du någonstans? Du skulle väl bara på toa?” sa Stina och log lite stelt mot henne. Det märktes att Stina var lite sur.
”nä men, jag träffade lite roligt folk att prata med så jag stannade en stund där nere”
”jaha” sa Stina med ett leende och tittade på Maria. ”här har vi haft det så kul”
”okej, jag har också haft det kul. Jättekul!” sa hon sarkastiskt.
”vilka träffade du där nere då?” sa Lotta och Maria suckade lite. Carro skruvade på sig och gick till sitt skåp för femtionde gången den här rasten. så gjorde hon alltid när hon inte fick uppmärksamhet av Stina. Det verkade vara en kamp mellan Maria och Carro om vem som fick vara med Stina. Maria nonchalerade bara henne, bara för att hon inte hade lika bra betyg som de! Hon tolererade bara inte det.
”Jag träffade Jonas” och sedan motvilligt. ”och Erika”
”aha, Jonas” sa Stina och höjde på ena ögonbrynet. Maria tyckte nog att det räckte med snack för de två för hon satte igång med att hoppa och skämta och prata med Stina. Allt för att få henne att skratta och hon hade sina knep. Maria hade ignorerat både henne och vad Stina och hon hade sagt. Hon blev arg igen och sa kort:
”Jag går ner igen” just då sa visst Maria något roligt för både vek sig av skratt och hade inte alls hört vad hon hade sagt. Hon ryckte på axlarna och fortsatte ner.

Örsnäckorna som vilade mot hennes bröst tog hon upp och satte i öronen. Hon stängde av allt omkring henne, hon stängde av sin ilska, ledsamhet, ensamhet, oro, klumpen i magen, sin olyckliga kärlek och hennes hat. Det var bara Musiken och hon nu. Hon gick ner på andra våningen och fann ingen hon kunde få lite bättre humör av. Sedan gick hon ner på tredje våningen, hon hade gått på den trappan längst bort. Nära den bänk där Jonas och Erika och hon hade suttit på. Hon bad till gud att han satt där. Ville att han skulle sitta där, ville inte. Hon höjde musiken och tittade mot bänken. Den var tom, han hade väl gått med Erika och stod säkert och hånglade i något hörn. Erikas pojkvän, Rikard, sket hon säkert i. Just då kom Erika ner hand i hand med (gudskelov) Rikard. Var och varannan sekund stannade de och kysste varandra. Hon blev lite på bättre humör och fick just syn på Jonas igen. Med sin kompis, Markus.
Jonas gav henne ett leende och nickade mot henne. Hon kände sig inte vidare glad men gav honom ändå ett litet leende och en kort nick. Markus kom fram och satte sig, Jonas bredvid. Hon tog bort hörsnäckorna från öronen och stängde av musiken.
”tja!” sa hon. Markus tittade på henne och log.
”tjena, tjena” sa Markus och Jonas stack fram huvudet.
”tja!” sedan blev det tyst, bara musiken från cafeterian dunkade. Markus började snacka med Jonas, och de var genast igång med ett samtal om filmen ”Alien” och de blev högljuddare och högljuddare. Man kan ju bli så ibland, om man är lite nervös, då kan man bli väldigt högljudd utan att ens tänka på det. Hon förstod att de var ovanligt högljudda och hon förstod nästan genast att de var allt lite nervösa och ville visa att de minsann hade sett den där ”Alien” filmen. Hon log. Markus vände sig mot henne.
”har du sett den?” hon hade nu två alternativ: A) ljuga och säga ja för att få vara med i deras konversation, B) säga nej och de skulle fortsätta utan henne. Hon tänkte en tiondels sekund och beslutade sig för att säga som det var.
”nej, jag har faktiskt inte sett den.” Sa hon och irrade omkring lite med blicken. Sedan tillade hon snabbt: ”Är den bra?”
”ja! Den är as bra! Liksom…..” satte Markus igång.
”ja, precis den var (mummel) jätte bra den borde du se!” avbröt Jonas.
”ja, precis! Men den vanliga, utan det där extra var mycket bättre!”
”a, precis. Men har du sett den gamla versionen?” hon log mot de båda, de pratade i mun på varandra. Det verkade väldigt viktigt för de att få sin åsikt fram trots lite mummel och lite för höga rop ibland. Ännu ett vanligt beteende bland de som var nervösa, det blir ju lätt att man pratar i mun på varandra, analyserade hon. Hon skrattade lite och sedan svarade hon ärligt:
”jo, jag såg början men det var för typ tre år sedan och sedan skickade min pappa ut mig för han tyckte att jag var för liten för att se den!”
de log och skrattade lite de också. Hon tittade på klockan och såg att de snart skulle börja den förbaskade sista lektionen, stuga. Eller en så kallad stuga, för man kunde gå till ett klassrum där det var stuga och där kunde man arbeta med vad man ville. Fast det var bara vissa klassrum som det var stuga i så man fick titta på sitt stugschema, men för det mesta så visste hon att Ylva, hennes matte, no, lärare hade stuga på de dagarna hon hade stuga. Om inte Ylva hade stuga så kunde hon ju alltid gå till Kalle, dit gick alla från 8 a- b. På Ylvas stuga gick de från c- f. Hon tänkte snabbt, om hon gick till Kalles stuga så skulle hon bli helt slut sedan eftersom alla kände alla där på något sätt utom hon som satt helt tyst och arbetade på som ett annat Pucko. Om hon gick till Ylvas stuga så skulle hon få stå ut med Marias fnitter och Stinas korsförhör och Carros försök att få uppmärksamheten riktad mot henne genom att totalt göra bort sig inför hela 8 c och f. Hon hade i alla fall förstått att på något sätt var alla åttor ute efter uppmärksamhet. Hon kunde läsa av kropp språk och ansiktsuttryck, dessutom kunde hon se under ytan av folk på deras sätt att prata eller röra sig. Hon var väl egentligen ganska klok, men det ville hon inte visa för det var inte normalt i hennes ålder att kunna läsa av sådant. Det var väl bara filosofer eller poliser som skulle göra sådant. Inte en vanlig, ointressant, ganska så söt, vanlig koreansk tonårstjej på 14 år! Det var fullkomligt orimligt.

Markus och Jonas ställde sig upp igen. Hon märkte att hon hade stirrat på toalettdörren i en hel kvart.
”vi ses! Tja då!” sa Markus och började gå. Jonas började också gå men stannade till litet.
”blev du sur när Erika kom idag? För du bara gick utan att säga något! Och vad var det du hade tänkt fråga? Eller säga?” frågorna bara öste ur hans mun. Hon log snabbt, han hade i alla fall lagt märke till att hon hade gått, alltid något.
”ja, jag blev ganska sur. Jag vet inte varför, eller jo jag vet varför men ja, jag överreagerade i alla fall. Och vad jag tänkte säga var att….” Hon tog ett andetag till.
”Jag älskar dig!”

Skriven av: Hanna Båke

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren