En jul att komma ihåg

Torsdag
24.12.02
Eva

Jag hatar denna dag.
Jag hatar denna dag.
Åh, vad jag hatar julafton.


Det snöblandade regnet piskade så hårt mot hans kinder så att de blev alldeles röda. Han försökte att gå baklänges istället men det visade sig vara ännu jobbigare eftersom han inte såg vattenpölarna och därför trampade i dem nästan hela tiden. Kinderna var så röda och blöta utav regnet att det inte syntes att han grät. Han ökade takten lite medan han tog upp sin nyköpta Expressen och höll den framför ansiktet som skydd. Egentligen brukade Gösta inte köpa någon tidning, han läste Metro när det fanns kvar på spårvagnarna. Det brukade räcka för att hålla sig någorlunda informerad. Idag hade dock dagens löpsedel lockat honom till att köpa ett exemplar. ”Så får du en mysig jul ensam” hade det stått med stora svarta bokstäver. Det hade varit samma sak varenda jul sedan hans mamma gick bort i cancer för 6 år sedan. Han hade tillbringat julaftnarna med att se på Arne Weise, gråta en skvätt för att han saknade julaftnarna med hans mor och äta kalla prinskorvar med snabbmakaroner. I och för sig var det inte mycket godare mat då, när hon levde, men det fanns åtminstone någon slags gemenskap mor och son emellan. De brukade ge varandra julklappar också. Det var inga stora, dyra klappar men det var alltid något. Grönrutiga sockor, rosa sockor med älgar på, röd-gul randiga sockor, han hade nog sockor med alla världens färger och mönster nu. Han skrattade lite när han tänkte på dom lila sockorna med mossgröna prickar på som hans mamma hade specialbeställt från tillverkaren för att få den i storlek 44-46. Hon hade till och med haft samma färger och mönster på presentpappret runt dem. Han vågade inte ens tänka på vad de hade kostat. För deras lilla familj hade en julskinka på julafton varit lyx och ett par specialbeställda sockor var nog dyrare än så.
Regnet hade förvandlats mer och mer till snö medan han hade gått och tänkt. Bra tyckte nog de flesta men inte han. Han gillade inte snö och inte julstämning överhuvudtaget. Det påminde honom bara om att han, en 46 år gammal överviktig man, skulle tillbringa ännu en julafton i sin lilla etta alldeles ensam. När han kom till mataffären, som låg alldeles bakom hyreshuset där han bodde, gick han in och köpte ett paket mamma scans köttbullar eftersom prinskorvarna var slut.
– God Jul! ropade den lilla kassörskan med stora glasögon efter honom när han gick ut ur affären.
- Mmm...visst, mumlade han tillbaks ohörbart.

Han kände lukten utav odiskad disk redan i hallen i den lilla lägenheten och bannade sig själv över att han inte hade diskat innan han gick ut. Kalle Ankas Jul hade precis slutat. Doktorn hade nog inte tänkt på Kalle Ankas Jul när han gjorde schemat, tänkte mannen. Doktorn hade nämligen berättat för honom att han måste ändra på sin kost och gett honom ett motionsschema sist gång han var på undersökning. Promenaden han nyss hade gått stod med på schemat.
Han tittade på baksidan av köttbullspaketet. 25 % fett stod det. Han hällde ungefär hälften utav köttbullarna i stekpannan. Den var sliten och det satt fast massa gamla matrester i botten som inte hade gått bort i disken. Han ställde stekpannan på gasolspisen, tände plattan, hällde på massvis med mjuka milda och gick och lade sig i den storblommiga bäddsoffan från 70-talet som stod i rummet, obäddad. Han satte på den gamla tv: n. Karl Bertil Johnssons Julafton hade han i vart fall inte missat.
Han vaknade med ett ryck av att brandvarnaren tjöt så att det enda fönstret i lägenheten skallrade. ”Jag måste ha slumrat till medan jag såg på tv;n” tänkte han och skyndade sig bort mot spisen. Mitt i all rök låg en hög hopskrumpna, svarta bollar som skulle föreställa köttbullar. Han diskade en smutsig tallrik lite snabbt med vatten och hällde över köttbullarna till tallriken.
Det var svårt att njuta utav maten men han försökte så gott han kunde.
Köttbullarna var omöjliga att tugga så han svalde dem hela, en och en.
När han bara hade några köttbullar kvar på tallriken fastnade plötsligt en i halsen på honom. Han fick svårt och andas och hur han än harklade sig och drack vatten så vägrade den att lossna. Full av panik sprang han till telefonen för att ringa larmcentralen. När han kom fram till växeln fick han inte fram ett endaste ord, det är inte lätt att prata med en köttbulle i halsen. Han kände hur han började bli yr, antagligen utav syrebristen, och sprang ut i trappuppgången och ringde på hos Familjen Jansson. Två finklädda små barn öppnade dörren. Flickan hade en röd sammetsklänning och vita knästrumpor medan pojken hade en vinröd liten kostym. Dom var nog ungefär lika gamla, fyra till fem år, och båda två hade ljust, nästan vitt, hår och nästan lika ljus hy. Flickan började gråta när hon fick se mannen i trappuppgången och pojken ropade besviket till sin pappa i rummet bredvid att det inte alls var tomten som kom. Herr Jansson kom ut i hallen och tittade på honom med irriterad blick.
– Vad vill du? frågade Herr Jansson med smått sur stämma.
Gösta kände plötsligt hur allt snurrade runt, Herr Jansson, trappuppgången och köttbullarna. Det svartnade för ögonen på honom och han föll i det hårda betonggolvet med en duns.
De starka lysrörslamporna stack honom i ögonen. Väggarna i rummet var behagligt ljusgröna men väldigt kala. Han kände den svaga lukten utav gummi och rengöringsmedel. Sängen var hård och den prasslade så fort han vände sig om. Han såg sig omkring. På höger sida om honom stod ett litet bord med en liten lampa med mörkgrön lampskärm och ett hopvikt vitt pappet. Han tog upp pappret och vecklade upp det.

”Du ska vara mig väldigt tacksam ska du veta. Jag har missat min nyfödde sons första kontakt med tomten tack vare att jag körde dig till sjukhuset. Jonas Jansson” stod det hårt skrivet med en blyertspenna.

Han började snyfta lite och innan han visste ordet av så grät han som ett barn. Nu hade han inte bara förstört sin egen jul utan också hans grannars jul. ”Hur kan jag vara så klantig” tänkte han. Plötsligt hörde han röster utifrån korridoren.
- Jag kan ju inte köra ut honom härifrån, sa en kvinnoröst.
– Han vill säkert hem ändå, det är ju jul, och jag vill hursomhelst hem nu och inte stanna kvar på grund av en vuxen människa som satt en köttbulle i halsen, sa en lite mörkare kvinnoröst. Den första kvinnan suckade.
När sjuksköterskan kom in i rummet hade Gösta redan satt sig upp på sängen och var på väg ut men han stannade snabbt när han såg henne för att han tyckte att det var något bekant över henne.
– Tyvärr så är det väldigt fullt här på avdelningen just nu så det skulle vara bra om du kunde åka hem sedan efter att du har pratat med doktorn, kvinnan blev plötsligt tyst när hon såg att mannen framför henne tittade på henne utan att vika undan med blicken för en sekund.
– Louise, kommer du inte ihåg mig? Frågade han utan att släppa henne med blicken.
Kvinnan som stod framför honom var hans första och enda riktiga kärlek men det var också hon som svikit honom mest av alla han mött. De gick på samma skola under hela grundskolan och han var kär i henne redan då men vågade aldrig ta kontakt med henne. Mobbad och osäker som han var föredrog han att se på henne på avstånd. En gång när han gick på gymnasiet tog han dock mod till sig och berättade för henne om sina känslor. Först var hon skeptisk till ett förhållande men tillslut blev dom ett par i alla fall. Dom förlovade sig på hans 18: årsdag, efter att då bara varit tillsammans ett par månader, och meningen var att de skulle gifta sig på hennes födelsedag en vecka senare. Hon dök dock aldrig upp där det hemliga bröllopet skulle äga rum men dagen efter såg han henne och en utav de som mobbade honom på grundskolan stå och kyssas utanför bussen. Sedan dess hade han aldrig varken sett eller hört av henne.
- Nej det tror jag inte, svarade hon tyst.
– Kommer du inte ihåg honom du skulle gifta dig med, som stod och väntade på dig med prästen i flera timmar när du inte dök upp? frågade Glenn och ångrade sig direkt efter att han frågade det.
– Gösta! utbrast hon. Är det du? Jag trodde du försvann från jorden efter det som hände. Jag såg dig aldrig i skolan eller på bussen efter det. Hur har du det nuförtiden? Har du någon fru eller några barn? sa hon entusiastiskt och slog sig ner på sängen bredvid honom.
– Jag flyttade hem till min mamma igen efter det. Det var nog därför du aldrig såg mig. Men jag såg dig, dagen efter, med Rune utanför bussen.
– Jaha. Rune ja. Jag kan inte förstå hur jag föll för honom. Jag skulle ha stannat hos dig istället men jag ville pröva nya saker medan jag var ung. Det var därför jag aldrig kom till bröllopet. Jag kände att jag var för ung för att binda mig men så vågade jag aldrig berätta det för dig. Det var meningen att jag skulle berätta det efteråt men jag träffade dig ju aldrig.
De pratade på om varför det blev som det blev och om hur de båda aldrig hade slutat tänka på varandra. De berättade också om hur de hade det nuförtiden och det visade sig att inte någon av dom hade träffat den rätta än.
_ Vad ska du göra nu då? Det är ju faktiskt två timmar kvar utav julafton, sa Louise och reste sig upp från sängen. Om du inte har något annat för dig så kan du följa med hem till mig och äta julmiddag. Jag har massa med julmat i kylskåpet och du behöver ju inte äta köttbullar om du inte vill.



Fredag
25.12.02
Juldagen

Igår hände något alldeles fantastiskt. Jag hittade min livskamrat som gjorde min julafton till den bästa i mitt liv. Denna underbara varelse är en loppbiten hund. Den följde efter mig hela vägen hem från sjukhuset där jag var för att jag hade satt en köttbulle i halsen. När jag kom ut från sjukhusets stora huvudentré satt den där på parkeringen alldeles ensam på självaste julafton. Jag gick mot den för att klappa den och den kom direkt springande. Han var liten med lång, tovig, beige päls som var full med grus och lera, Sedan när jag skulle gå därifrån för att bege mig hemåt vägrade han att lämna mig. Han följde efter mig hela vägen hem och när jag stängde hyreshusporten efter mig satt han där ute och ylade tills jag släppte in honom. Jag har döpt honom till Jesus. Lite töntigt namn kanske men för mig är han guds gåva precis som Jesus var för folket när han kom till jorden. Nu ska vi snart äta försenad julmiddag och jag har köpt julskinka, sill, prinskorvar och mycket mer. Dock inga köttbullar.

Föresten, jag träffade Louise på sjukhuset. Stackars människa.



Kommentera gärna

Skriven av: emma