En psykisk följd

Hon ser upp i taket från det gråa betong golvet där hon ligger raklång. Hennes blick har fäst sig vid en tråkig fläck i taket och går inte att slita ur sitt sikte. Nu har jag ingen energi att hämta någonstans och heller ingen ork att ta till. Sade hon tyst för sig själv.
Jag sjunker jag känner att snart är jag nära botten på ett väldigt djupt hav.
Jag har fått lock för öronen av den press som uppstår ju djupare man kommer på det ändlösa havet. Förslutningen för öronen gör att jag inte kan uppfatta ljud, mina ögon gör ont av det salta vattnet som gör att jag inte kan urskilja någonting. Djupet som jag ligger och flyter i är så ljusfattigt så mörkt att det tar över mig sakta men säkert. Snart, mycket snart når mörkret mitt hjärta. Det var så det var just nu. Så kändes det och hon trodde att hon aldrig skulle hitta ljusets stig igen.

Efter tre nätter nere på den mörka kalla källare golvet tar hon sig upp, står länge på samma plats och bara känner vikten tränga sig ner i hennes tå spetsar. Trappan upp till botten våningen kändes längre än vanligt. Väl uppe och ser hennes botten våning i det skick som hon lämnat det för tre nätter sen. Johan hennes sambo hade varit på affärsresa och därför inte vetat om att hon befunnit sig nere i källaren. Huset var stökigt, middagen som Johan lagat åt henne för tre dagar sen stod fortfarande kvar på köksbordet. Det såg inte lika gott ut som det då hade gjort och att inte tala om lukten. Usch, hon började med att kasta allting som återstod på bordet. Kastruller bestick och tallrikar allt åkte ner i den överfulla papperskorgen. Det sista som stod kvar på bordet fick henne att tappa andan. Den stod där på bordet, så oskyldig, så liten och så ensam. Det var deras nyfödda dotters, deras lilla Matildas nappflaska. De hade köpt den samma dag som Matilda föddes. Den var i baby rosa färg och hade ljus gula rosetter på. Den var så fin. Men nej, den skulle inte behövas längre. Den åkte tillsammans med all rutten mat ner i papperskorgen. Hon brast ut i gråt och kunde längre inte stadga sig på sina svaga ben.

Johan kom hem framåt sex tiden på kvällen, och såg förvånad men samtidigt lättad ut när han upptäckte Malin i vardagsrummets soffa. Hon låg där och bara tittade stint rakt fram. Inte ens när Johan sa hej och strök henne över pannan flyttade hon på blicken. Johan lagade mat och försökte förgäves få Malin att ge upp med sitt stirrande och få i sig en bit mat. Han försökte med allt möjligt för att få henne att säga något, i alla fall få en blick av henne. Men det gick inte som han hade tänkt sig. Han fick henne att blunda och tillslut somna. Johan satt länge framför henne på golvet och tittade på henne där hon log ihop krupen på soffan. Han lyssnade till hennes djupa andetag av sorg och utmattning. Han ville hålla om henne, krama henne visa att han fanns där för henne. Men istället gick han in till deras gemensamma sovrum och la sig för att somna med tankarna omkring springandes i huvudet.

Dagen där på en lördag för att vara exakt vaknade inte Johan fören sent på förmiddagen.
Med trötta steg klev han upp för att kolla på sin lilla älskling som antagligen skulle ligga kvar i soffan antingen sovandes eller stirrandes. Men där var ingen, ingen Malin i köket, badrummet eller källaren. Hon var ingenstans. Nu kom oron, han kom plötsligt på att han för ett halvt år sen köpt en mobil till Malin så att han skulle kunna nå henne. Han sprang med stora steg in till köket och fram till den trådlösa telefonen som låg på diskbänken. Han slog Malins nummer med darrande fingrar. Signalerna gick och tillslut svarande hon.
Var är du? Var hans första fråga han nästan skrek i telefonen.
– Lugna ner dig, Johan. Sa Malin lugnande.
– Ja men vart är du? Varför är du inte hemma? Kom hem nu! Vart är du? Fortsatte Johan upprört.
– Jag är ute och går med Matilda hon var så gnällig så jag tänkte att hon ville komma ut och andas lite risk luft.
Ute och går? Med Matilda? Johan kollade mot hall öppningen och såg att den mörkblåa liggvagnen inte stod kvar. Har hon blivit galen? Undrade han förvirrat.
– Jaha? Sa han, men kom hem nu i alla fall är du snäll.
– Ja, okej. Jag kommer. Hejdå. Svarade Malin och han kunde höra att hon var glad, men någonting var fel.
Deras dotter, deras Matilda var ju död. Hon dog bara tre dagar efter förlossningen, spädbarnsdöd sa de på sjukhuset. När Malin äntligen kom hem 10 minuter efter de hade lagt på var hennes mungipor uppe vid ögonen och hon sa glatt
- Hej älskling, varför var du så upprörd?
Vad trodde hon? Hon var ju ute och gick med deras döda dotter. Är inte det något att vara upprörd över?
Johan kollade på Malin med tomma förvirrande ögon när hon lyfte upp något ur vagnen in virat i en rosa vit prickig filt.
– Kan du ta Matilda medan jag lagar lite välling. Hon är lite gnällig, jag tror hon är hungrig. Visst var det 5 skopor vällingpulver man skulle ha?
Johan bara stirrade på den lilla ihop vikta filten han höll i sina händer.
- Johan? Johan, hallå? Lyssnar du inte? Var det fem skopor eller? Sade Malin nu med höjd röst och kollade med konstig blick på Johan.
Johan vaknade till liv men blicken var fortfarande in borrad i filten.
– Jo visst fem skopor, så var det! Svarade Johan med tom röst.
När Malin var klar med Vällingen tog hon filten ur Johans händer och satte sig på en av köksstolarna för att mata sin filt. Johan förstod inte, han var så förvirrad. Hade hon blivit galen? Eller var det han som blivit galen? Han kände att han var tvungen att ta en kall dusch för att sedan försöka förstå sig på det som hänt.

På kvällen befann sig Malin i Matildas rum för att natta Matilda i filt format. Johan satt i vardagsrummet med fötterna på bordet och kollade oförstående ut genom fönsterrutan.

Malin kom in och satte sig bredvid honom efter en kort stund och pratade på om hur Matilda varit idag och om hur hon trodde att Matilda höll på bli förkyld. Johan orkade inte lyssna, han ville inte höra om på, Matilda var död. Det visste han för han hade öppnat den ihop vikta filten ett flertal gånger under dagen men han hittade ingen baby i den bara olika hörn av den rosa prickiga filten. Malin pussade Johan på pannan och sade att hon var trött och att hon skulle gå in och lägga sig för att sova.
Johan svarade med tankefyllt huvud att han kommer lite senare att hon kunde gå och lägga sig före honom. När han hörde att Malins andetag övergick från korta andetag till djupa tunga tag smög han tyst in till köket för att få tag på telefonen. Han slog numret till närmaste sjukhus och fick prata med en läkare vid namn Karl Bergström. Det var den läkare som hade haft hand om Matildas födsel och död. Johan berättade om allting dom skett under den senaste dagen.
Karl lät bekymrad i rösten men uppmuntrade Johan till att spela med i Malins lilla lek och att det snart skulle försvinna.

Johan gjorde som Karl sade och spelade med vecka efter vecka. Fem månader senare började det urarta Malin ville att de skulle skriva in Matilda filten på dagis. Vad skulle dagis fröknarna säga om att ta hand om en filt dag in och dag ut?
Nej det här gick för långt, nu måste något göras.
Den kvällen när Malin somnat smög sig Johan ut i köket och ringde Karl igen.
Karl sade att det ända att göra var att spela med och att prata med dagiset om Malins psykiska störning. När de hade lagt på upprepade Johan orden för sig själv. Malins psykiska störning, Malin var alltså sjuk.
Men Johan gjorde som Karl sagt och pratade med dagiset om Malin och Matilda filten. De trodde först att han skojade men gick sedan med på att Matilda filten skulle få vara där under dagarna.
Veckorna gick och varje vardags morgon lämnade Johan Matilda filten på dagiset innan han åkte till jobbet. Malin började jobba som bibliotekarie på det kungliga biblioteket på Stockholms södra. Malin hämtade Matilda filten från dagiset varje dag och på helgerna var Johan, Malin och deras lilla filt på utflykter och på ett lek land för barn som låg i närheten av deras hem adress. Malin förstod aldrig varför Matilda filten aldrig gick iväg och lekte med de andra barnen när hon släppte ner filten på golvet. Johan bara satt där och försökte säga att Matilda kanske var trött eller inte hade lust att leka just idag. Malin gick då på det och undrade ifall de inte skulle åka hem och kanske baka bullar eller något annat roligt.

En onsdags eftermiddag när Malin just kom från jobbet för att hämta Matilda filten från dagis faller hon till golvet innanför dagisets ytterdörr med uppspärrade ögon och gråten upp i halsen. På golvet framför henne låg filten, där låg henne lilla Matilda. Utvikt var hon, filten hade vikts ut och Matilda låg utspridd på golvet framför Malin. Dagis fröknarna kom springande när de hörde dunsen efter att Malin föll medvetslöst mot golvet.
Malin vaknade upp en vecka efter på sjukhuset. Det första hon såg var Johan som satt i en svart fåtölj och stirrade ut genom fönstret. När han upptäckte Malins öppna ögon störtade han mot henne och kramade henne så hårt att hon blev tvungen till att säga aj innan han släppte greppet om henne.
Malins första fråga var vart Matilda var. Johan svarade då med bestämd röst.
– Matilda är död, Malin. Hon är död! Sade han. Han tänkte minsann inte spela med längre. Allt hade gått för långt.
Malins ögon tårfylldes och blev tillslut så fyllda att tårarna som små diamanter rullade ner för hennes vackra kinder.
Johan kunde inte ljuga längre, han höll själv på att bli galen av det där Matilda tjatet. Matilda var död och det fick dom acceptera från och med nu.
Två dagar senare fick Johan ta med Malin hem till deras välstädade men tomma rad hus på blåsippa vägen 14. Johan bar in Malin till soffan i vardagsrummet och lät henne ligga där rödgråten medan han skulle laga lite middag till dom. När middagen var klar gick han ut till vardagsrummet för att be henne komma och äta med honom men han insåg snabbt att Malins kropp var som bortdunstad från soffan. Han kollade in i sovrummet, badrummet och Matildas rum men ingen Malin. Till sist öppnade han källare dörren och kollade ned för trappan, ned till mörkret. Där nere kunde han urskilja Malins konturer rak lång ligga på betong golvet. Han brast i gråt, han kände sig som ett litet hjälplöst barn. Det här skulle aldrig ta slut allt skulle fortsätta att gå i cirklar Tänkte han förtvivlande. Där han låg på hall golvet och bara grät av sorg. Medan han låg där på golvet låg Malin ner i källaren och tänkte för sig själv

Nu har jag ingen energi att hämta någonstans och heller ingen ork att ta till. Jag är nu på botten av ett väldigt djupt hav.
Jag har fått lock för öronen av den press som uppstår ju djupare man kommer på det ändlösa havet. Förslutningen för öronen gör att jag inte kan uppfatta ljud, mina ögon gör ont av det salta vattnet som gör att jag inte kan urskilja någonting. Djupet som jag ligger och flyter i är så ljusfattigt så mörkt att det har tagit över min själv och mörkret har översvämmat mitt hjärta. Nu vet hon att hon aldrig mer kommer hitta ljusets stig igen. Hon hade upplevt sin dotters död två gånger mer smärta kunde hon inte känna.

Skriven av: Nellie