En val utan val

En val flyger genom vågorna. Kastar sig mot ljuset, men kan som vanligt omöjligen ta sig ur den flytande vattenmassa han lever i. Valen kisar mot solen, upptäcker några fåglar bland molnen i himlen ovanför och med ett abstrakt frågetecken i blicken börjar en liten mutter gnisslandes snurra i den svällande hjärnsubstansen som ingår i det stora havslevande däggdjurets exteriöra kroppsbyggning.
Valen, han vet att han är stor och tung och klumpig ovan havsytan. Han vet att simmar han mot land kommer han att stranda och på ett sakta och plågsamt sätt att skrumpna som ett torrt brunt russin i den heta solens strålar. Skulle han försöka sig på att klättra på klipporna kommer hans tjocka fettrika hudmassa att skrapas sönder vid bränningarna och hans blod kommer att förmörka vattnet i fjorden.
Han kisar återigen mot de små flygande varelserna uppe i luften. Deras fulländade vingar med värmeisolerande fjädrar, deras graciösa smidiga skepnader som klyver luften på samma sätt som en vass kniv kan skäras genom fruktkött. Valen blinkar med sina vattentåliga mörka ögon. Blicken skvallrar om längtan. Längtan efter att kunna flyga. Längtan efter att kunna få dansa bland molnen. Att få leka bland dessa andra flygande varelser och kunna störtdyka mot vattenspegeln och i sista ögonblicket busigt kunna svinga sig upp genom denna kemiska blandning av kväve och syre som han brukar fylla sina lungor med en sisådär varannan minut och ibland var tionde.
Han vill flyga.
Han vill vara en annan.
Han vill tillhöra en flock. Bli en social varelse som ingår i en gemenskap.
Han vill tillhöra en annan värld.
Men trots att han önskar så innerligt, trots att han verkligen försöker komma på ett sätt att gå med i fiskmåsars, albatrossers och havstrutars gemensamma havsfågelsförbund, så kommer han aldrig på ekvationens svar. Han kan inte uppfinna en teori som för honom samman med de andra. Kan han inte flyga kan han inte vara lycklig, detta påstående resulterar då i att valen är ständigt (... och evigt?) 'intelycklig'. Han sjunger klagande varje vår, för att han aldrig kan nå himlen. Han gråter var natt, för att han aldrig kan bli någon annan än den han är. Han dör av sorg var sekund då han ständigt föds, i tanken, till en val utan val.
Försöker han att flyga störtar han.

Skriven av: Joanna Uhlbäck