Ett barndomsminne.

Jag satt och lekte med mina cowboy och indiangubbar i plast på mitt rum som så många andra barn på 70-talet. Buffalobill hade precis ringat in en hoper krigsmålade indianer för att få dem att ge upp, då jag hörde min mamma ropa på mig.
Motvilligt var jag tvungen att lämna mina krigande cowboyer för att gå ner till matrummet och äta frukost.Där nere satt redan mamma, pappa och min storebror och åt smörgås med varm choklad, jag satte mig på min vanliga plats och fick genast en macka serverad av mamma.Vår hund som hette Ray kom så fort han såg att jag hade en macka i min hand, han satte sig vid min sida, han visste nog att jag skulle smussla ner minst halva mackan till honom.Efter frukosten ville min mamma och pappa att jag skulle gå ut och leka.

Den sista kylan hade försvunnit för längesen och snön låg i små drivor längs dikeskanterna,vårens första lite söta dofter av förmultnade växter och fuktig luft hade tagit över.Den nya årstidens riktiga storhet hade inte riktigt hunnit komma än, med tusens fåglars kör och stor prakt med spröda vårblom, men man kunde se lite snödroppar här och var och hästhov på små kullar. Talgoxarna var de fåglar som var snabbast med vårens friarsång och deras rop på sällskap hördes klart och gällt från träd och buskar.

Jag hade fått ett par nya stövlar av min mamma, dom var bruna och hade en reflexkant upptill, det var första gången jag bar dom ute. Jag hoppade i vattenpölar och geggade med lera och gjorde sånt som en fem årig grabb gör när han är utkörd i blött väder av sina föräldrar. Vi hade en stor åker längs ena sidan av vår tomt, den var plöjd och såg spännande ut.

I min lilla tankevärld såg jag hur några pirater gömde en skatt mitt ute på åkern och sedan sprang tillbaka till skeppet och åkte sin väg.
Av mina egna drömmande tankar blev jag så nyfiken att jag var tvungen att leta upp en av mina spadar och ge mig ut på åkern. Efter som tjälen nyss hade släppt och det regnat i några dagar så var åkern mycket lerig och kladdig.
Med stora kliv började jag gå ut på min leriga skattjakt mitt ute på åkern, efter bara några meter kände jag hur mina stövlar blev tyngre och tyngre och jag högre.
Jag kände hur svetten från pannan rann ner i mina ögon och hur benen blev stummare, men min vilja att se om det låg någon skatt gömd där ute var större en tröttheten just då. Efter en lång och tung promenad var jag äntligen framme vid den plats där jag trodde skatten låg gömd, jag pustade ut ett litet tag för att sedan börja gräva.
Jag grävde och grävde men ingen skatt hittade jag, efter en lång stunds funderande så gav jag upp tanken på en skatt och skulle vända för att gå tillbaka. Mina fötter hade sjunkit ner i
ler sörjan, jag kund inte rubba dom. Med min lilla spade försökte jag gräva mig fri men jag var alldeles slut i både armar och ben.

Efter att ha stått där i vad jag tyckte var en evighet utan att tagit mig loss, så såg jag en tant som gick på vägen ovanför åkern. Hon fick syn på mig.
Hon tittade ganska länge på mig innan hon förstod att jag satt fast. Utan att tänka gick hon rakt ut i åkern och drog loss mig för att sedan bära mig till vägen. Efter att ha varnat mig att gå ut på åkern en gång till så frågade hon var jag bodde, men i samma ögon blick kom mamma ut till oss och frågade vad som hänt. Tanten och min mamma pratade ett litet tag innan dom fick se att jag inte hade några stövlar kvar på mina fötter. Jag var då tvungen att berätta att dom satt kvar ute i åkern. Med en djup suck gick min mamma och satte på sig sina stövlar för att gå ut på åkern och leta rätt på dom. Efter en lång stund kom hon tillbaka, men några stövlar hittade hon aldrig.

Någonstans i den åkern finns nu i alla fall en skatt, ett par bruna barnstövlar med
reflexband upptill.

Våren 77.

Skriven av: Johan Nordström