Flera författare

GRÅTT
I mörker blir alla skuggor grå. Katter också, sägs det, men det är en annan
historia.

Ju längre bort i tidens töcken, desto gråare blir skuggorna. Och det vet de
om, tro inte något annat.

I vanligt dagsljus är skuggor ganska förutsägbara. De tecknar sina bärares
silhuetter på klosterväggar och kullerstensgator, på salutorg och sophögar,
på lövängar och landsvägar, ja överallt, både där det passar sig och där det
inte passar sig. Skuggan viker ej från sin bärare, är denne bärare så själve
priorn eller en av noviserna, är bäraren marsk Erik eller bara den vindögda
Birgitta, den skabbigaste av stadens allmänna kvinnor. Skuggan följer sin
bärares minsta rörelse, vare sig bäraren är en broder som korsar sig och
knäböjer, eller om han är stadens bödel, i färd med att dräpa en missdådare.

Men i mörker blir alla skuggor grå och ingen vet riktigt, vad de har för
sig.

Kvällsbönen var avslutad, och de andra bröderna hade skyndat till sina
celler för några timmars nattvila. Broder Lars gick omkring i Sankt Görans
kapell och ställde allt tillrätta inför morgondagen. Denna vecka var det
hans tur att ansvara för att kapellet var i ordning, samt att noga tillse
att ingen av noviserna fuskade i växelsången. Han sopade noga tegelgolvet
med björkriskvasten, slätade till antependiet och kontrollerade skålen med
vigvatten. Den behövde fyllas på. Lars suckade. En barfotapromenad i mörkret
på de steniga gatorna bort till brunnen var väl inte vad han mest av allt
längtade efter. Men Gud i sin nåd utsätter oss blott för de prövningar vi
behöver, det hade ju priorn förklarat. Hursomhelst var det en nåd att få
dessa sena arbetspass, då de andra bröderna gått och lagt sig och man kunde
få vara ifred med sina funderingar, och kanske kunde man till och med möta
den vindögda Birgitta vid brunnen.

Först trängde emellertid de timliga behoven på. Broder Lars tvärade över
klostergården och kom genom förbindelsegången ut till det lilla huset
utanför östra klosterlängan, hemlighuset. Han drog upp kåpan och sjönk ned
över hålet. Köttets syndiga lusta var tydligen ovanligt stark nu: blotta
tanken på ett möjligt möte med Birgitta hade medfört, att han endast med
svårighet kunde pressa ned lemmen i hålet för att låta sitt vatten,
samtidigt som han förrättade sitt tarv.

Det var länge sedan han träffat Birgitta nu. Broder Lars suckade. Aldrig
skulle han finna nåd inför Herrens ansikte - därtill var han alltför
uppfylld av syndiga lustar. Inte visste han vad som var värst: när det gått
lång tid mellan mötena med Birgitta, brukade han börja anfäktas av tankar på
vad de andra bröderna kunde tänkas ha under kåporna. Sodomi måste väl ändå
vara en värre synd? Herren Sebaot hade ju förstört de förtappade städerna
Sodom och Gomorra, och Lots hustru hade han förvandlat till en saltstod. Då
kanske det ändå var lindrigare att någon gång ibland vila i Birgittas armar,
och att stilla sin inre storm i hennes sköte. Han hade inte vågat fråga
priorn eller någon av de andra bröderna om detta, men han misstänkte att de
också gick till Birgitta ibland.

Umgicks kanske inte också Jesus Kristus med publikaner, skökor och syndare?

Birgitta gick lätt att komma överens med. Hade man inte lyckats stoppa undan
någonting av allmosorna till klostret för att betala henne med, kunde man
alltid lova henne absolution för sina synder, och att hon skulle få sitta
vid Jesu Kristi sida i himmelen. Lät hon inte då sin kjortel falla, kunde
man hota henne med att hon nästkommande söndag skulle få sitta i stocken för
sin skörlevnad - då knäföll hon alltid, ehuru med upplyftad kjortel.

Broder Lars tog ämbaret och gick ut genom klosterporten. Staden var mörk och
tyst vid den här tiden på dygnet - inte ens hjonen på helgeandshuset hördes
yla. Det var svårt att i mörkret gå barfota på de stensatta gatorna: flera
gånger var han nära att trampa i den stinkande sörjan i rännstenen.

Borta vid brunnen på Stortorget skymtade han en gestalt i mörkret. Det var
Birgitta, det var inget tvivel om den saken. Men så hon raglade! Och
bredbent gick hon, synderskan. Hon kom tydligen från knektarna - de höll sig
inte för goda att fylla henne med dåligt öl och sedan våldföra sig på henne.
Ibland hade hon varit så misshandlad av knektarna, att broder Lars inte
förmått sig till den syndiga föreningen. Han hade grubblat mycket på hur det
kunde komma sig, att det som kunde avhålla honom från att synda var att
någon annan syndat ännu grövre. Kunde djävulen vara utsänd av Herren? Det
var också något, han inte vågade fråga priorn om.

Broder Lars stannade - han ville inte bli sedd av Birgitta, där hon försökte
hålla sig upprätt med stöd av en husvägg. Denna natt skulle han låta henne
vara i fred. Än än gång hade de liderliga knektarnas framfart med Birgitta
hindrat honom själv från att synda med henne. Han tackade Gud för att ha
sluppit ifrån ännu en förbrytelse mot Hans bud, av det slag som inte gick
att yppa i bikten.

Då såg han sin skugga fortsätta framåt, mot henne, i mörkret. Han stod
blick stilla, med ämbaret i handen, men skuggan vandrade framåt. Och det
märkligaste var, att hennes skugga också lösgjorde sig och skyndade hans
till mötes. Förundrad stod broder Lars och såg de båda grå skuggorna omfamna
varandra en lång stund, innan de försvann in i Rådhusets portgång.

Nyfikenheten tog överhand. Broder Lars smög sig närmare för att kunna se vad
skuggorna gjorde därinne i porten.

Därinne var ännu mörkare än på torget, men det gick inte att ta miste. Inne
i portgången inte bara omfamnade de båda grå skuggorna varandra, de var
inbegripna i den liderligaste av akter. Birgittas skugga satt brett grensle
över hans, och den vred sig på det mest ogudaktiga sätt.

Plötsligt hörde broder Lars Birgittas druckna stämma bakom sig:

- Visst är det väl, hick, skönt att åtminstone an-, hick, -den är villig,
när kö-höttet är svagt?

I mörkret blir alla skuggor grå. Minst lika grå, som franciskanerbrödernas
kåpor.

© Gustaf Berglund

Främlingar möts
och blickar möts.
Det ilar kittlande när
kroppar mot varandra nöts.

Pilar kilar fast byte
som glider mot vägg.
Glider mot blomstersäng
där kropp vänslas med kropp.

Blomsterknopp grenslas
och rider barbacka galopp.
Skägg doppar sig i slem som
droppar i ett familjehem.

År efter år går.
Främlingar som möts
med ord som nöts
Fryser sedan till is eller
hugger med istappar eller
tystnar.

Strupar har svalt glädjerop.
Bruten lem gnyr tyst.
Sprickan i taket tittar ner
mot golv och
spacklas ihop.

Ett hem som känns trång när
svångrem dras runt lem.
Den känner ett sug
lossar sin rem och flyr.
Dam(m)suger upp spår i
alla snår.

Främlingar möts
och blickar möts.
Det ilar kittlande när
kroppar mot varandra nöts.

Skägg doppar sig i slem…

© Göran Selin

Skriven av: Göran Selin