Fragment

Fragment

De onda rösterna i mitt huvud blev figurer på papper, levande människor med mörka ögon. Med långa fingrar törstande på självförtroende intog de alla som var svaga som jag. Bit för bit, tum för tum blev jag deras.
Solglimtarna kom och gick, de lyste gult och glatt men hjälpte bara just då.
Jag kände mig som en flaskpost, full av hemligheter, men ensam och väntade.

Men något hämtade upp mig ur brunnen, något skakade liv i mig igen. Jag insåg att det fanns ett liv inom mig som skulle levas, levas tills varenda droppe blev utkramad. Men att bara ha hoppet att leva på är svårt. Svävande runt som en ballong, lätt av luften och svår att se, när den stiger mot himlen.

Frida Nilsson

Författare:

Publicerat

Dela: