Godhetens baksida

Dagsljuset sipprade in över sängen. Drömmarna slutade som när en filmrulle skruvas tillbaka i sitt kamerafack. Assistenten i rummet bredvid talade högt i sin mobil. Han komm in i rummet och utropade den nya dagen.
- God Morgon. Har du sovit gott!?
Jag nickade. Kroppen sov ännu. Talet hade inte kommit igång. Han sköljde med hela sin stora person över mig. Jag upphörde att vara den fria människan. Han drog upp mig ur sängen och satte mig i rullstolen. Morgonens lugna stund hade blåsts bort. Han körde mig dit han trodde jag ville. Jag försöker ljuda fram min vilja men han klappade bara mig på axeln.
- Jag gör mitt bästa för dig, säger han och klampar in i köket.
Träskor har han också.
- Vill du ha kaffe nu? undrar han.
- Vänta in mig snälla, bad jag.
- Jag förstår inte vad du vill säga! Skriv här, sa han och tog fram talmaskinen.
- Ditt jobb är att lyssna på mig…. sa jag.
- Ja, jag lyssnar på dej, men du måste förstå att jag är också en människa.
Jag snabbade mig att skriva.
- Din stress gör mig nervös. Du kör över mig! Du tvingar mig att bli mer handikappad än vad jag är! Du gör mig upprörd när du inte lyssnar… när du bara kör på som en ångvält.
Han fick en tår i ögonen som han torkade bort med sitt långfinger.
- Jag är en mycket snäll människa med ett gott hjärta, sa han.
- Och jag är otacksam, menar du? Jag behöver en assistent som hör och gör som jag säger. Jag behöver inte bli underhållen av dig.
- Jag är en mäniska som har behov, sa han.
- Behov av vad?
- Att hjälpa dig på bästa sätt. Det står i mina papper, att jag är en bra människa, som du har läst. Jag kan ta ut dig på roliga saker. Du behöver träffa människor som är i din situation.
Han bröt på tyska. Brytningen blev värre när han blir känslosam.
- Självklart är du en god människa. Men du ska inte komma hit och tro att du ska underhålla mig. Jag tar ut dig på mina aktiviteter, sajag.
- Men du sa ju att du ville lära dig schack..
- Jag har inte anställt dig för att vi ska spela schack hela dagarna.
- Nej, nej, nej. Det förstår väl jag också. Jag ser dig som min son.
- Va, din son!?
- Ja, ja!
Tiden rinner mot nio.
Med vänster långfinger knappade jag på tangentbordet till den ljusblå talmaskinen.
- Jag känner att du kör över mig med dina förutfattade meningar. Du lyssnar inte på mig. Då slår jag ifrån! Låt mig få möta dagen i min takt! Låt tystnaden finnas i mitt hem. Jag ger dagens mitt ljus och jag ljudsätter den med min musik. Du får följa med och assistera mig om du förhåller dig till arbetets regler.
Han satt tyst och blev tårögd.
- Jag förstår men jag trodde att.... du ska tro att jag är en god människa.
- Jasså, men låt mig avgöra det, sa jag.
- Du förstår att min mormor tog hand om människor som hade det svårt. Hon jobbade på en båt som gick mellan Afrika och Kanarieöarna, sa han.
Jag nickade.Jag tog på mig glasögonen. Satt och lyssnade när han berättade om sitt sår.
- Jag vill få ta hand om en person, att få hjälpa och göra personens dag bättre, sa han.
- Ja vi handikappade ska bara ta emot samhällets insatser och vara himla tacksamma, sa jag.
Jag suckade.
- Men då har du hamnat fel. Jag har inte det svårt. Jag lever ett bra liv. Du jobbar hos mig. Här ger jag instruktioner när jag vill och behöver göra något. Du följer med mig och assisterar när jag ber om det, berättade jag.
Hans ögon var våta och kinderna mörkröda. Han tog sig om pannan.
- Du är en mycket ond människa, sa han.
Jag gav ifrån mig ett vrål.
- Jag vill bara leva mitt liv genom mig själv. Är det för mycket begärt?

Skriven av: Mika Ihanus