Hatten

Parken låg vackert med stora gröna ytor och träd som stod som en barrikad mot betong och avgaser. Barn i alla åldrar och olika kulturer lekte med varandra. Skratt och högljudda små skrik kunde höras och med få undantag fanns det glädje där. Ibland var det ledsna toner när någon trillat, slagit sig eller bara saknade sin mors ömma famn.
Varje dag var lik dagen innan. I kanten av parken bakom träden glimrade reflexerna från kanalen som flöt fram längs den grusgång som följde den. På någon av de bänkar som stod längs grusgången satt som alla andra dagar en man i svart rock och en hatt som vittnade om att hans tid stått stilla. Han tyckte om att sitta där och följa livet och den glädje som följde varje dag.

Det hände att något nyfiket barn gjorde honom sällskap och fick höra historier från förr och hur även hans generation lekt i parken. Mannen tog av sig sin hatt och satte den på pojkens huvud. Hatten kunde berätta historier som skulle berättas från generation till generation och var magisk sa mannen. Pojkens kamrater ropade och med ens hade han glömt mannen med hatten som satt kvar på bänken och log.
Mannen satt där varje dag och när hösten gjorde sitt inträde med gula löv som virvlade längs grusgången så satt han där med sin magiska hatt och pojken stannade allt längre för att höra mannens historier. En kall och blåsig höstdag precis innan de första snökristallerna skulle komma att trilla ner och lägga sig som ett täcke över parken så stod bänken tom. Pojken kände ett visst vemod över att mannen inte satt där som alla andra dagar. När han kom närmare kunde han se att den magiska hatten låg på bänken. Pojken tog upp hatten och satte den på sitt huvud. Han torkade bort sina tårar från kinderna och färdades vidare mot nya historier och en tid som inte såg något slut.

Författare:

Publicerat

Dela: