Heliga Maria, den skinande

Musiken tystnar,
i den vida gränsen,
mellan de röda stolraderna,
den tomma scenen
och de tomma biljettstånden.

Mellan raderna städar Heliga Maria,
hon drar sin tunga dammsugare efter sig som ett ok,
Hennes gloria tynger hennes popcornsjäl

Ovanför henne sjunger älsklingspojkarna,
porslinskeruberna,
sina vingar av glas slår de ständigt sönder mot takets hårdhet,
under de ändlösa seanserna då de samlas i hundratal ovanför den brummande smälthärden,
ovanför Marias skinande helighet,
En suck hörs då även den erfarnaste förloraren,
förlorar igen.

När de faller, plockar Maria upp dom,
sätter dom i bur,
säljer dom till cirkus.

Hon nynnar på en sång,
en sång till Guds ära,
till Jesus, den helige,
hennes drömpojke,
han med synthlugg.

I ett oförvitligt ögonblick av leda,
spikade hon fast honom vid hans säng,
Sedan lekte hon med solkatterna i femtusen år.

Och nu jagar hon glasänglar, nu jagar hon tretton kuddar,
att vila sitt huvud på,
att finna en ståndpunkt i,
att sluta andas i,
att börja leva i.

Änglarna dansar ovanför hennes huvud, hon böjer sitt huvud,
de älskar henne ändå,
deras skärrade själar,
dragna till hennes hummande likt insekter dragna till flamman,
och de älskar henne ändå,
hon är deras fördärv,
men de älskar henne ändå.

Författare:

Publicerat

Dela: