I minnet

Satan lutar sig tillbaka,
och betraktar det som hänt.
Hur mycket liv han hunnit smaka,
och hur många broar han har bränt.

Han minns i stillhet vad det var,
som fick honom att börja vandra.
Från det som längre ej fanns kvar,
för att söka det hos andra.

Minns känslan som honom väckte,
och den värme som den spred.
Hur allt gammalt fult den övertäckte,
och gjorde vägen väldigt bred.

Så Satan gick dit vägen ledde,
och uppfylldes i sin tro.
För livet han sig förberedde,
och brände ner sin bro.

Och lycka växte i hans bröst,
när känslan drog honom intill så tätt.
Men så hörde han en en innre röst,
som sa att nå’t var inte rätt.

Den känslan på stor tvivel bar,
och Satan kände hur den yra.
För i känslan fanns det gammalt kvar,
som brände ner det den bedyra.

Den brand som känslan tände,
tände nya känslor i hans kropp.
Och varm i själen Satan vände,
och sökte vidare med ökat hopp.

Men vart han sig än vände.
så såg han känslor tveka,
Och flera broar Satan brände,
för att förhindra dem att med honom leka.

Då lågorna allt större blev,
han då kände hur de skar.
Och hur de sakta bort förnuftet drev,
för att lämna minnet kvar.

Men så i eldens mitt han såg,
en liten låga flämta.
Och han sträckte sig med friskt bevåg
för att den ut ur infrenot hämta.

Han höll den i sin hand,
försiktit för att inte släcka.
Och i lågan skymtades ibland,
en känsla lätt att bräcka.

Den känslan var honom bekant,
och han märkte att han sakna.
Hans hjärtslag ökade markant,
när han sökte få den vakna.

Och Satan blåste lätt på lågan,
så den vaknade till liv igen.
Och böt till hopp från plågan,
när känslan växte mer i den.

Så han tog den tätt intill,
för att skydda den mot vinden.
Vände ryggen mot infernot till,
och gick med tårar rinnandes på kinden.

Så nu sitter satan här,
tillbakalutad lugnt och tänker.
Och känslan som han håller kär,
I lågan brevid blänker.

Och han minns i stillhet vad det var,
som fick honom att börja vandra.
Från det som längre ej fanns kvar,
för att söka det hos andra.

Minns känslan som honom väckte,
och den värme som den spred.
Hur allt gammalt fult den övertäckte,
och gjorde vägen klar och bred

Skriven av: Mathias Nordqvist