I natt jag drömde

Pappa, jag har aldrig besuttit de orden, för att skriva till dig.
Men jag minns när du satt på kanten till bingen och sjöng "i natt jag drömde", för mig.
Men jag måste skriva, orden får skrida, nu skriver jag rakt;
att jag minns allt det fina, att jag minns allting rart.

Men pappa, också ska jag skriva, jag behöver förbli den jag är.
För ingen jävel gör mig så bra som jag. Jaha, jag lovar och svär!
Jag blir aldrig som de andra. Pappa, det skrivs att jag är sjuk.
Pappa, det där de kallar livet, tycks vara nåt jag aldrig reder ut.

Det är med skam i blicken, men jag närmar mig trettio år,
trots det så vet jag inte ett dyft om vad i helvete som försiggår.
Livet är ett jävla sjå ibland, mer än så kan jag omöjligt säg,
men jag hoppas du inte bär på samma skam, som jag, och kan se dig själv i mig.

Pappa, kan du uppriktigt säga mig, har jag någonsin gjort dig stolt?
För dagarna då jag tvivlar ihjäl mig själv, har jag själen nästan sålt.
Jag vet inte vad jag skriver, men detta är ord från din förvirrade son;
jag vill säga tack för att du är min far, men också säga förlåt.

För hur kan två vara så lika, men ändå så svart och vitt.
Hur kan två vara så nära, men så långt ifrån som allt ditt och mitt.
Och visst kunde vi väl talas vid. Vad skulle vi säga varann?
Det vet jag aldrig, förrän det är försent, därför gör jag vad jag kan:

Det behövdes skrivas något viktigt, så jag skriver till min far.
Han som sjöng "i natt jag drömde", under mina barndomsdar.
Jag vet aldrig vad som bör sägas, men aldrig är väl dylikt lätt.
Något vettigt blir det sällan, men ingen människa är väl perfekt.

Så, jag skriver till min pappa. De säger att sådant gör jag bra.
Jag vill berätta att jag minns det fina, att jag minns allting rart.
Jag vill som skriva till min pappa, för något behövdes bli sagt.
Kanske skriver jag någonting vackert en dag, men tills dess, god natt.

Författare:

Publicerat

Dela: