Publicerat
Kategori: Dikter

Inga fler chanser

Jag minns den dagen så väl. Det var en hemsk dag, jag kände det så fort jag öppnade ögonen.
Jag vaknade upp i gryningen och kunde inte somna om hur mycket jag än försökte. Kallsvettig och skakis med en klump av ångest i bröstet steg jag upp.
Jag gick bort till fönstret och öppnade det. Dimman var så tät att jag knappt kunde se träden, trots att de låg blott ett par meter framför huset. Den kändes som att befinna sig uppe bland molnen, utan något runt omkring sig. En dyster syn, vilket kändes passande då den dagen definitivt inte skulle bli en av de bättre i mitt korta liv. Anna, min flickvän låg fortfarande och sov. Jag stod kvar vid fönstret och tände en cigarett. Medan jag höll den mellan mina nagelbitna fingrar tittade jag på hur dimman sög åt sig den slingrande röken, som om den medvetet försökte utvidga sig.

Det som kommer fram i minnet är hur tyst det var den morgonen. Det var visserligen väldigt tidigt, men jag kan inte erinra mig fågelkvitter, eller ljudet av någon enstaka person som tidigt cyklar iväg till jobbet. Fortfarande har jag inte lyckats reda ut om det verkligen var så eller om mitt nervösa tillstånd gjorde att allt omedvetet stängdes ute.
Medan jag stod vid fönstret, i den ljudlösa gryningen, försökte jag stilla mina nerver men det gick inte. Det var en emotionell obalans, en malström av tankar och känslor.

Förklaringen låg i att jag skulle gå till en begravning några timmar senare. Det var min bästa vän Axels begravning. Min före detta bästa vän kanske är en mer adekvat beskrivning egentligen, det hade gått nästan tre år sen vi stod varandra så nära. Fotot på oss två när vi var sjutton stod visserligen kvar på den av grammofonskivor och böcker belamrade hyllan som ett minne av en tid jag verkligen saknade. Det var en tid utan all den ilska och våld som senare skulle komma. Fotot var kvar, men vänskapen var slut och jag visste innerst inne att det var mitt fel trots att jag under en period vägrade erkänna det för mig själv. Det var nog den vetskapen som gjorde att skuldkänslorna hade plågat mig ända sedan jag fick reda på att han dog.

Jag hade dragit mig undan från honom, från kvarteret och hela det gamla gänget för att komma bort från det liv vi levde. Att fly från allt meningslöst våld, alla slagsmål under de sena nätterna med folk vi knappt kunde namnen på. Det var en desillusionerad, planlös tillvaro och jag hade fått nog. Sakta drog jag mig bort från allt och alla i hopp om att kunna förändra mitt liv. Det gjorde honom arg och i hans ögon var jag, som han uttryckte det, ”en svikare, som bara skiter i folk som skulle ha gjort vad som helst för honom”.

Där tog vänskapen slut. Bästa vänner i femton år och där, den regniga och kalla novemberdagen var det över. Alla förebrådde mig för att jag betedde mig på det sättet, klippte av alla band som om det inte betydde någonting för mig. Jag var nervös för att jag senare den dagen skulle träffa alla de människorna som numera avskydde mig, men framför allt klandrade jag mig själv för att jag bara stack utan att försöka tala min vän tillrätta.
Han kanske också ville bort från det livet, men jag kunde aldrig veta. Innerst inne visste jag att jag borde ha skött det hela på ett bättre sätt och kände mig skyldig.

Men jag kunde inte strunta i begravningen för att jag hade lovat Karin, hans mor att komma.
Det var hon som ringde för att berätta för mig om vad som hade hänt.
Karin var en väldigt trevlig kvinna, varm och ömsint. De få gångerna jag sprang på henne på stan försökte hon få mig att ta upp kontakten med Axel. Det borde jag ha gjort, för jag saknade honom oerhört men något oförklarligt höll mig tillbaka.
Hennes röst var grötig av gråt när hon berättade och ända sedan den dagen hade jag gått omkring i något slags chocktillstånd, irrat omkring utan mål och mening.

Så många tankar den där morgonen. Likt det till synes ogenomträngliga töcken där ute visade de inte några tecken på att skingra sig så snart. Förmodligen förtjänade jag att må på det här sättet.

Jag satt på sängkanten utan att riktigt komma ihåg att jag hade förflyttat mig, fortfarande stirrandes genom det öppna fönstret då jag hörde Anna vakna upp. Med ögonen halvöppna, fortfarande tunga av sömn, tittade hon på mig.

- Hur länge har du varit vaken?
- Jag vet inte riktigt. En timme kanske.
- Varför somnade du inte om? Det är ju hur tidigt som helst.
- Jag kunde inte. Jag har knappt sovit på hela natten.

Nu kom hon närmare, satte sig och kramade om mig. Fortfarande varm efter att ha legat helt under täcket. Jag kände mig lite bättre när hon var vaken, fast jag ville inte väcka henne tidigare. Det påminde lite om när man var bara ett barn och sov över hos en äldre kusin som man såg upp till. Någon inneboende spänning gjorde att man vaknade tidigare än alla och tillbringade timmar med att nervöst vänta på att de skulle stiga upp. Skillnaden var att den här spänningen hade jag gärna klarat mig utan.

– Du är nervös inför kvällen, eller hur? Det märktes på dig igår kväll också. Du har verkat lite disträ hela veckan, faktiskt.
– Inte så konstigt. Men det är först nu allting har börjat sjunka in helt och hållet. Faktumet att han är borta. Det är förmodligen därför jag inte kunde sova, tankarna bara rusar och det känns som att jag har en jävla ballong i bröstet som växer med varje andetag.
– Är det något jag kan göra?
– Kan du inte bara sitta här med mig en stund?

– Är du rädd för att träffa hans föräldrar på begravningen? Du har väl sagt att hans mor aldrig var arg på det för det som hände.
– Det är inte de jag är orolig för. Men alla hans gamla vänner, och mina också för den delen, kommer att vara där. Jag vet att de kommer att titta på mig som om jag vore en svikare. Som om jag inte hörde hemma där.
– Tänk inte så. Han var ju din bästa vän och även om ni kanske inte var så nära varandra mot slutet så har du all rätt att vara där när han begravs.
– De kanske har rätt. Jag är förmodligen en svikare. Vi växte upp tillsammans och efter allt vi upplevde så struntade jag bara i honom. I de allihop.
– Det är inte sant. Snälla sluta tänka så, för du kommer ingenvart med det.

Tårarna började rinna nerför mina kinder. Det var de första tårarna sedan jag fick reda på det.
Första gången jag grät sedan vännen från min barndom, killen som på det gamla fotot stod bredvid mig och log, tog sitt eget liv.







Skriven av: dr.gonzo

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren