Ingvar Björkdahl

Till en medmänniska

Jag såg dig gå i parken,
ensam i allén,
fast dagen gått till ända
och aftonen var sen.
Du grät så övergivet,
av orsak jag ej vet.
Din sorg,
ditt kval,
din smärta
det var Din hemlighet.

Jag fick ej mod att gråga:
Säg, kan jag hjälpa dei?
Jag var för feg,
jag tänkte:
Du misstror säkert mig.
Så jag gick till de mina,
hem till min trygga borg.
Och Du,
blev kvar i parken
ensam
med din sorg.


Författare:

Publicerat

Dela: