Inte tagen på allvar


Inte tagen på allvar

Du höll om mig och jag kände mig så trygg.
Men inom mig rasade känslorna i kapp
med varandra. Jag skakade av förtvivlan
och grät så jag knappt kunde andas.
Jag var ledsen och arg.
Arg för att jag inte fick veta vad det
skulle ha blivit nu när vi hade förlorat det.
Ilskan sitter i än idag.
- Det är bättre att du inte vet.
- Du kommer att ångra om du får veta.
- Ja du ska nog lyssna på dem, sa du.
Jag orkade inte säga emot då utan litade på
att det var rätt som hon sa.
Nu efteråt så ångrar jag mig så oerhört.
Varför stod jag inte på mig ?
Detta är nästan 3 år sen och vi har 2 fina
barn i dag.
Ingen kan säga vad som är rätt eller fel i ett
sådant sammanhang. Det kändes inte som att de
tog min önskan på allvar.
Hade det hjälpt om jag stått på mig ?
Det får jag aldrig veta nu.

23/1-03

Författare:

Publicerat

Dela: