Julen jag minns

Julen jag minns.

Jag väcktes tidigt på morgonen den 3:e advent. Snön hade fallit under natten och fönstret i rummet, som jag brukade dela med min syster när hon är hemma, ramades in av gnistrande vit snö. Mor satt på säng kanten och strök undan mitt hår från kinden. Doften från kaffe i köket stack i näsan och jag blinkade till.
– Upp och hoppa sömntuta, sade mor. Kyrka idag, klä på dig ordentligt och du ska hinna med att gå ut och mata korna också.
– Måste jag, gnällde jag
- Karin. Vad har jag sagt om att gnälla, du vet att far inte mår så bra, se så gå upp nu.
Hon gick ut i köket och skramlade med kastrullerna och lagade till gröten. Jag klev tröttsamt upp ur sängen och tog på mig jumpern. Den stacks från början men man vande sig. Strumpbyxorna skulle också på, bästa att ta dubbelt, vinter på gång. Sedan drog jag på mig under kjolen och den fina söndags kjolen över. En vit blus med blå brodyr och en blå kofta prydde min överdel. Galoscherna togs även på. Jag gick ut i köket och vidare till kapp rummet.
– Mor hinner jag mata korna innan?
– Nej lilla vän, ät nu upp gröten innan den kallnar.
Jag suckade djupt och vände in till köket, satte mig ner vid matbordet, och började äta. Den varma havregrynsgröten brände mig i gommen, och jag svor till. Mamma kollade förskräckt på mig och reste sig.
– Vänd dig om.
Jag svalde den heta gröten reste mig och vände mig om, tog emot det hårda dasket på ändan och satte mig ner.
– Förlåt mamma, sade jag.
– Vad är det för dumheter du har hittat på, sade hon. Svordomar tillåts inte i det här huset. Vem har lärt dig det?
Jag visste inte vad jag skulle säga. Men jag fick ur mig att det var Svenn, våran dräng. Jag gillade inte honom så värst, och han brukade faktiskt svära då och då när jag var med, men det var egentligen Per som lärt mig. Våran andra dräng, fast han är riktigt snäll, och ung. På somrarna brukar vi gå till bäcken och fiska röding fast det är inte mamma så förtjust i. Hon vill hellre att jag lär mig att sy, jag är en riktig pojkflicka tycker hon.
Jag åt upp gröten och diskade fatet ordentligt, ville inte få mer stryk. Sedan bar det iväg till ladugården. Säcken med spann till kossorna fanns i boden och dit var det låst så jag fick gå och hämta Per. Han var nyvaken och rufsig i håret när han öppnade dörren men följde ändå med. Jag tackade honom när han öppnat dörren, och bar ut den tunga säcken. När jag matat klart gick jag och hämtade Per igen så han fick låsa dörren. Denna gång hade han kammat håret och tagit på sig mössan. Han och Stina, våran piga, skulle med till kyrkan så vi gick förbi hos Stina och Maj-britt och hämtade upp henne. På våran gård hade vi två pigor och två drängar. Det är ganska bra tycker jag. Stina och Per är de yngsta så dom brukar jag mest prata med. Svenn och Maj-Britt är rätt så sura av sig, men det är väl åldern antar jag. Stina hade tagit på sig söndags klänningen och den fina ull kappan som hon hade ärvt av sin mormor var rejält åtdragen. På händerna hade hon fina skinn handskar som hon sparat ihop av lönen hon fått på gården och håret var uppdraget i en fin stram knut. De följde med mig in till hästarna för att göra i ordning släden. Jag älskar vintern, det är så mysigt att få sitta och trängas i släden med facklorna som lyser därbak. När vi var klar gick vi tillbaka in i stugan. Mor var precis klar och far kom därefter. Han ranglade fram på käppen. Käppen hade han fått från doktorn i byn, pg av att han led av benskörhet i det högra benet. Vad det berodde på visste jag inte, och så fort jag frågade mamma så svarade hon att det får du veta när du blir äldre. Vi gick ut och satte oss, Per satte sig bakom tyglarna och hade far bredvid sig. Jag klättrade upp och satt mig emellan dem. Far kramade om mig när jag kom upp och blinkade med ena ögat.
– Här ska du se, sade han och tog fram en brosch ur innerfickan.
– Å vad fin den är! sade jag. Vart har du fått den ifrån?
– Min farfar hade köpt den åt mamma för många år sedan. Han sade att den skulle gå i arv länge. Så nu får jag väl fortsätta då. Jag har haft den i mors skrin länge eftersom det är en lite mer kvinnlig sak att ha brosch. Men visst är den inte vacker?
– Jo, jätte fin.
Jag tog emot den av far och satte den försiktigt på kragen. De vita och blåa pärlorna gnistrade i ljuset från facklan när jag vände mig om för att visa mor. Hon log mot mig.
– Nu måste du lära dig och sy också, eller hur?
– Nja, jag vet inte jag.
Jag vände mig om mot Per och han blinkade så där med ena ögat som far hade gjort och manade sedan på hästarna. Vi drog iväg nerför backen och bjällrorna från Faxus och Moram ljöd högt i den tysta mörka morgonen. Med tanke på att det var en bit till kyrkan, bad mor mig att vila så jag inte skulle somna i kyrkan och skämma ut min familj inför hela byn. Jag var inte speciellt svårövertalad och ljudet från bjällrorna och det milda skenet fick mig att sluta ögonlocken och luta mig mot far. Jag andades in den välbekanta doften av tobak och mint. Typiskt far, piptobak och mintpastiller. Jag log för mig själv och somnade därför med ett fånigt leende på läpparna. Jag vaknade strax innan vi kommit fram till kyrkan. Mörkret låg fortfarande tungt över himlen men borta vid den östra horisonten började det ljusna. Raden av facklor från alla slädar som var på väg till kyrkan var obeskrivligt vackert och långt bort i fjärran hördes ett ylande från en ensam stackars varg. Vi ”parkerade” släden vid kyrkan och gick sedan in.
Tyst var det i kyrkan med undantag från folket som satte sig och rätade till diverse saker. Framme vid altaret lyste ett ensamt litet ljus som då och då fladdrade till. Kallt var det och som tur var fick man behålla ytterkläderna på. Prästen kom in och samlingen tystnade. Han höll ett litet tal och sedan sjöng vi psalm 132, jag reste mig upp och sjöng så fint jag kunde!

Den följande veckan var oerhört hektisk. Det var mycket som stod på spel, korven skulle lagas, skinkan och syltan kokas, och brödet bakas. Jag började med att fixa korven åt mor. Jag och Stina hjälptes åt. Det var ganska besvärligt med att fylla skinnet, men vi lyckades tillsammans. Sedan hjälptes vi åt med att städa farstun och andra delar i huset. Dagen därpå fick jag följa med Per på marknaden inne i byn. Vi var på jakt efter byns vackraste julgran.
Vi gick igenom byn efter den perfekta granen. Tillslut fann vi den, den var tätare än stor skogen, och den doftade saligt gott av färsk gran. Vi betalade handlaren för granen, och gick sedan och lastade den på släden. Sedan tog vi en vända i affärerna för att köpa julklappar. Per köpte ett knyte polkagrisar som han bjöd mig på. När vi gick där och åt började tunna snöflingor att falla från himmelen. Jag blinkade bort en snöflinga som landat på mina ögonfransar, Då såg jag den! En vacker träkäpp till far, jag bad Per om mina pengar och så gick jag in i den lila affären. Väl inne i affären möttes jag av en unken lukt. Handlaren bakom disken såg frågande på mig, och jag svarade med att fråga vad käppen i fönstret kostade. Han svarade med att den ej var till salu utan bara till utsmyckning. Jag böjde sorgset på huvudet och vände ryggen till och var på väg ut.
- Men till en söt flicka som dig kan vi nog ordna något.
Hoppet tände inom mig på nytt och jag frågade genast om priset.
- Du får den för 7 kr och 75 öre. Extra pris
- Å tack så mycket herrn!
Jag köpte fler saker där inne också. En portmonnä och ett förkläde till mor och en tobaks ask till far. Sedan köpte jag en schalett till Stina och till Per köpte jag en mössa i skinn. Sedan var jag klar. Vi tog släden tillbaka efter att vi köpt lite foder till hästarna. När vi kom hem tog vi in julgranen och pyntade den. Stjärnan fick far sätta dit med hjälp av Per. Sedan paketerade vi in julklapparna. Det bruna pappret ramades in av det klar röda snöret och vax märket med texten ”God jul”. Sedan gick jag och lade mig. Resten av dagarna i väntan på julen gick trögt, oerhört trögt. Jag hjälpte Per med att binda kransarna och vaxa slädskidorna. Sedan åkte vi lite skidor jag och Stina. Då det tillslut var dan före doppare dan kunde jag inte sitta stilla. Jag sprang upp och ner för trappan och mor bad mig att sluta för annars kommer trappan att rasa samman snarast. Jag kunde knappt vänta, jag längtade så efter morgondagen att jag inte visste vad. Jag hade inte önskat mig något särskilt till julklapp, men ändå var jag inte riktigt frisk. Tillslut kom juldagsmorgonen. Jag vaknade tidigt och bytte hastigt om. Bredvid sängen i min jul strumpa låg det ett paket inslaget med rött papper och vita snören.
Gud så ovanligt! Jag aldrig sett något rött papper förut. Jag öppnade den och inuti låg det den vackraste koftan jag sett. Den var mörkblå med guldbroderi mönstrat som blommor. Jag tog på mig koftan ovanpå nattsärken och gick ut i köket där mor och far satt och drack kaffe, och visade upp koftan för dem och mor bara log.
- Ska du inte gå in i finrummet och öppna de andra klapparna.
- Jo, men först ska jag hämta era paket, svarade jag.
Jag gick tillbaka in i mitt rum och böjde mig ner under sängen och tog fram paketen till mor och far, gick sedan tillbaka till köket. Far såg frågande på mig när jag räckte ett avlångt paket och ett litet kvadrat format paket till honom. Mor likaså när hon tog emot två mjuka paket. De öppnade varsamt paketen och fars ansiktsuttryck när han såg käppen är obeskrivlig. Mor grät när hon såg den och inombords visste jag att det här var den bästa julen någonsin. Jag öppnade mina paket efter att Stina och Per kommit in. Av mor och far fick jag kläder och ett par nya galoscher. Av Per och Svenn fick jag en snidad kälke, fast Per hade gjort det mesta jobbet, det viskade han till mig senare under maten. Och av Stina och Maj-Britt fick jag ett par nya sockar som Maj-Britt stickat, och En ny kjol av Stina i marin blått. Far kunde inte sluta tacka mig för käppen och han var så glad att jag började gråta.
Det här var en jul värd att minnas!

Skriven av: Angelica