Kali Yuga (Avd. I, Str.1-5)

I


1.

Hjulet öppnar sig
Solen som lär vara så väldig
fångad i ögat på en liten ring
Om en stund är allt förändrat
Solen lägger sig att dö för natten
Människan lägger sig att dö
för nästa prövning
för natten och sitt nästa liv
Jorden vrider sig i själlöshet
Stjärnorna sig i sina sjungande sfärer
Skuggorna rör sig i cirklar
i cirklar

2.

Jag häller upp ett glas av en dryck, kanske vin
(kanske något som jag glömmer vad det är
när sömnen lägger sig över min rygg som en hungrig best)
och ser att någon lämnat en blomma åt mig
på ett bord som jag nästan aldrig sitter vid
(fann jag det inte det stående här just idag
precis som blomman ifråga, en nattsvart en)
någon har lämnat en blomma åt mig
kanske är det rentav jag
det är som om något jag skrivit gång på gång
och gång på gång åny
löst upp mitt papper och fallit in i verkligheten
en rosentagg, en baneman
Under dagens lopp har jag tömts på allt
och kanske därför väntar rosen på mig
Någon har under kvällens lopp lämnat en blomma åt mig
och kanske är det rentav jag


3.

Den svarta rosen slår ut, och du ser och säger:
Från vilken altitud är det möjligt att med våra svaga ögon
gräva oss ner i ökensanden under oss, den som så hjärtlöst
begravt det som redan grävt sina fötter av sten till damm
i öknen under oss, fri från allt, från själva himlen
Söder om mig de väldiga bergen, som det sägs om att en fågel
vart tusende år nöter med fader Kronos silkesduk
Jag läste så sent som idag om hur ett följe av indiska pilgrimer
drivna efter sitt kall att nå den sällsammaste av artefakter
De kallar den för Shivas förstenade lingam
Varför skulle den inte stå kvar i bergen där han nedsteg
som han samtidigt uppreste som en del av sin kropp?
För mig är det som om blott en annan relik från bortom minnets räckvidd
något som hållits kvar blott av naturens nåd, en reflektion
en ljusets lek i en alpskreva, eller bara ett hugget stycke sten
något som formats under verkningarna av en dröm
men vad gör det när drömmen är borta som vinet du drack ikväll?
De dog de som sökt den, kvävda under snön
Den står kvar där den befruktade jorden
i den morgon då inte ens namn för jorden fanns
då tystheten talade sitt eget väna språk
Är den vår världs pelare, den fordom ofta omtalade Irminsul?
Att dö i sökandet efter axis mundi, vad är det för död?
Finns en sån död ens i någons tankar nu
världsträdet är redan fällt men aldrig omformat
det vilar i de övre vindarna, den askan


4.

Jag säger:
Du borde ha följt efter rösten som kallade i ökenvinden
Hur vet du att det inte ligger, eller låg, något där?
Var det staden du nyss lämnade, hur vet du att det inte
har förlupit tusen år där, att klotets hud ändrat sitt läge
Kan du aldrig landa, är du fylld av något du misstänker
vara rädsla för att du har åldrats tusen gånger tusen år?
Är det därför att du aldrig kan minnas vad som hände igår
för att du inte har en morgondag och i går endast är idag, idag
Vi kan inte röra våra fötter framåt, vi samlar våra lemmar
till en position lämplig för det slutliga hugget framåt
men våra armar låses, våra musklers existens upplöses
som morgondimman, våra ögon söker den mörknande solen
och kan endast smälta ner till pölar av ljus
All sorg skall omvandlas, det är en världens alkemi
all materias själ har samlats i en mästares mortel
Allt vad liv är skall höjas, lyfta sig mot himlarna
skall rusa mot de celesta regionera, skall beblanda sig med gudarna


5.

Du ser på glaset jag tömt, du ser och säger:
Var var Vishnu när du tömde glaset
var var han när du släckte den sol
som han en gång tänt och skall tända igen
Var var han, varför visade sig han aldrig
när du höjde dolken mot en fiende du aldrig
låtit lägga dina ögon på, var var Vishnu?
Detta glas med vin som lämnats åt dig
var det inte en förklädd sol, ett mästerverk
av den största illusionistens händer
en värld i sig, från pol till pol
i sitt inre döljande den yttersta materian
Var var Shiva i förintelsens ögonblick
var var han när ett leende klöv din mun
Varför visade han sig inte Shiva, en i askan
i eftersmaken som ännu fräter din tunga
I vilken mäktig skepnad skulle han inte ha visat sig
den vars storhet inte vilar i krigarens hand
inte i hans klingas egg, inte i krigarens hjärta
utan i huggets ögonblick i vår värld
då det skapas, förintar och förgås, i ett
Var var Vishnu, var var Shiva
- och jag säger: Jag är han

Skriven av: Sven André