Kali Yuga (avd. I, str. 6-15)

6.

Varje droppe som faller denna dag på hans staty
(han som väntar på sin egen skuggas återkomst)
fångar briljantlikt den överjordiska guldglansen
Det är aning av en arom i vinden, mer än förunderlig
Dess lukt är inte lukten av vårt smutsiga guld
den bryter av mot snön som ett regn av spridda blommor
omöjliga att skilja från de orkidéer som den anonyme tempelvakten
planterat framför den obesökta avbilden
för vem kommer någonsin till en man som ingen känner?
(var var han var var var och varthän)
De kartor som ritades
(DU säger: så sent som igår! Det är ett modernt bläck
det blandades så sent som igår och har icke torkat)
har gått hjälplöst förlorade
Av vilje? Av vilje!
Det är inget under, ingen guldskatt, ingen undran


7.

ALKEMISTEN säger (och helt för sig själv)
Det mänskliga hjärtat är den minsta av cirklar
det trängsta av kretslopp, en cykel kring en punkt
Denna punkt eller krets, sägs det
(i en och annan urkund som ingen vettig människa
har ens en ursäkt att läsa en en regnig dag)
går åter och åter runt sin innersta mittpunkt, åter åter
genom samma cykel, åter åter går
från det ena läget till det andra
och enligt den andra elementära lagen
(har du inte ens hört talas om den? Hur har du
undgått att känna den, i dig själv icke minst)
är det så med allt, med Alltet
eftersom varje cykel är en punkt, i cykeln ovan
och nedan och allt i fallande ordning)
och Alltets bana kan delas in i bestämda faser
och beträffande människan talas om tre till antalet
solen - vit och tom, rosen röd, natten svart, åter solen, gyllene


8.

DU ser på mannen, mannen i den solkade kappan,
DU ser och DU säger:
Om det nu är såsom du säger
varför faller aldrig denna svarta natt du talar om
eller ens rosens röda blad, den smultna massan
Nu har samma dag återvänt till mig igen
skulle jag låtsas att skymning föll
och jag slöt ögonen och bad som ett barn
till en gud som aldrig var min?
Den har aldrig kommit och aldrig kommer
nattens köld och regn, aldrig solsvept morgondag
Var dag, som är vår dags vars framsteg varar
var dags vardag är min och mig till behag
var dag var dag var dag


9.

Du ser siffror, ett regn av bortrivna
datumblad från kalendern din
du ser hur månaderna ej längre är
enheter på din trådda väg, de är ett gytter framför dig
Den tjugonioende? I mars, i november?
Den fjortonde, dagen då du gjorde något viktigt
och den åttonde då du inte gjorde något alls
var det februari, oktober eller mars
vad sker den dagen eller vad skedde då
DU säger: nog med bevis, och JAG:
nog med järtecken


10.

DU säger: Jag har aldrig sett en rosennatt
breda ut sina kallsinta vingar över mig
är det som en smältdegel? Och ALKEMISTEN:
Är det som om klockan aldrig rör sig
där du vandrar, är där evig middagstid
har du aldrig sett en födelse, en regnklar morgon
DU: aldrig har jag hört någon tala såna gåtor
aldrig har jag hört om något så vansinnigt som en ros
Har någon sett en? Och ordet, fanns det såsent som igår?
En ros? Rött? Rödhet?


11

JAG såg den Jag såg men nu är den borta
ett ensamt blad var den enda återstoden
mumifierad bredvid glaset som väntade på att tömmas
var inte timglaset och skallen det enda som fattades
för att målningen av den stunden skulle vara perfekt?
I vilket fall som helst, rosen var borta
den hade stått genom sommaren i vildhet
när årstidens slut kom smygande i vinden
stod den i givakt under sin återstående tid
och en natt var dess skönhet isens skönhet
Bevarad in i minsta detalj men endast väntande
på att något skall röra den och i samma ögonblick
förstöra den, ty det är vad en ros är
Det är vad en ros är


12

Och nu i morse när jag drog undan gardinerna
fann jag mitt hem seglande, övergivet av sin styrman
vind för våg i ett hav av fallna löv
Det är vad en höst är
Rosorna har fällt sina blad
(och dessa är snabbt stoft vordna)
blott taggarnas sting har bevarats
bara smärtan en tagg kan ge en
är värd att bevara, allt fullt av liv måste
i denna tid bli fyllt av smärta, allt fyllt
av färg och liv och lust måste bli till
gråhet, död och avsmak, för minnenas skull
för minnenas skull, för de som äger minnen
för dem är hösten ej mer än en skuggbild
en ridå som dragits undan för den med lugna ögon
Ett löfte, inga lögner, blott ett löfte


13

DU ser ut genom fönstret och DU säger:
Vad finns där att se min vän?
Nyss var där en virvelvind bland löven
och nu är det lika lugnt igen
jag kan inte se, ej heller förstå
att det skulle ha finnats ett väsen
kallat ros bland de där bladen
Jag passerar sådana lövhögar varje dag
när inte gatuförvaltningen gjort sitt
och på min solsemester i år eller var det
förra året var de där också
fyllde upp vägen som ledde till stranden
och föll likt döda fåglar ner i mina drinkar
Det finns inget man kan göra åt dem
och varför, de fyller inget syfte
har inget mål och döljer inget
Jag passerar dem dagligen och min väg
är det som för mig framåt, inte havet av löv
Vad finns där att se min vän
att bry sig om, att undra över
det är inte som om världen kring oss
kommer till ett slut just i det du kallar i morgon..


14

EN KÖR:
Det är nog
Det är nog sagt
det är nog nu
Det har getts oss
nog med uppskov
Det är tid
Det är vad som
runnit ut
i begynnelsens tystnad
Det är inga ord
inga ord nu
blott det avslutande
den rena punkten
Ingen mera TID
kan längre ges oss
Detta är Tiden
Det är tid
Det är tid nu


15.

Brahma! Vishnu! Kalki Förstöraren! Shiva och Vishnu åter!
Vi ser en man klädd i den hyperboreiska kvällens djupa blånad
Vi känner honom och hans vaktpost, där vid människovärldens slut
Han har ifört sig en kappa grå - en sorgeklädnad? -
och utan att darra höjer han munstycket till sina läppar
Hans ögon är det fullständiga lugnet en sommarmorgon
Han är äldre någon kungaätt och har väntat under eoner
på att alla världens cirklar åter skall samlas
i en enda punkt, ett intet och ett allt
Gambattista Vicos fyra perioder
(de som Finnegann Finn again drömde om)
Det periodiska systemet
Ädla, oädla, ädelgaser
Livets hjul med dess steglade kung
och dess eviga drömmande
Tempora mutantur, nos et mutamur in illis?
åter åter åter och åter och
HJULET ÖPPNAS

Skriven av: Sven André