Kärleken till en systerdotter

Kärleken till en systerdotter

Visst är hon fin. Denna lilla människa. När hon möter min blick med sina stora blå ögon och jag kommer på mig själv med att tänka vad gjorde jag innan hon kom?
Hennes röst i telefonen får mig alltid att le. Oavsett vilket humör jag är på. När jag hör henne svara i andra änden ler jag.

Visst är hon underbar. Denna stora lilla tjej. Med sitt ljusa hår som hon ofta sätter upp i olika kreationer och sen knappt kan hålla sig ifrån sig egen spegelbild. Dom säger att hon är lik mig när det gäller att spegla sig. Det stämmer nog. Vi är lika fåfänga båda två.
Snart fyller hon nio år. Åren har gått så fort. Det känns inte som det var länge sen jag lyfte upp henne och kände på en gång att det var dags att byta blöja. Hur hon låg på skötbordet med en liten leksak och pratade för sig själv medan jag tvättade henne ren och försökte få blöjan att sitta bekvämt. Med åren fick jag höra att jag inte var så där jättebra på just det där med blöjbyte….

Visst är hon gudomlig. Denna lilla personlighet som finns i mitt liv. Många gånger har jag tagit hand om henne. Tröstat henne, matat henne och lekt med henne. Har hon behövt mig har jag släppt allt och kommit till hennes hjälp. Hon är en stor glädjekälla och jag ser henne växa upp skrämmande fort. Igår kväll var hon på disko. Jag såg henne gå iväg iförd jeanskjol och håret uppsatt. Hon var så hjärtskärande söt att jag fick ont i hjärtat. Musiken hördes ända hem till hennes hus. Jag log när jag föreställde mig henne dansande till musiken som Dj:n spelade. Hur hon stod i kö för att köpa godis.
Så tänkte jag….hon är bara åtta år, snart nio. Fortfarande så pass liten att hon vill krypa upp till mig i sängen om morgnarna när jag sover över där. Fortfarande så pass liten att hon vill hålla mig i handen ibland när vi är ute och går.

Hon är en tuff tjej. Med skinn på näsan. Men samtidigt så sårbar som vilken levande människa som helst som vågar känna.
Hennes händer är fortfarande barnsliga med de små vecken på ovansidan som skvallrar om barndom. Det kommer inte dröja många år innan dom blir smalare och tunnare. Fullvuxna.
Den här lilla människan som får mig att skratta så att tårarna rinner, som ibland vet precis vad jag skall säga och sen retar mig för att jag gör det, som ibland är så ivrig när hon skall berätta något att hon glömmer bort att hon har hela munnen full med mat, som borstar håret och sätter upp det i en tofs och sen står och dansar och mimar ute i vardagsrummet och säger åt oss att inte titta…

Denna lilla tjej som har gjort mig ännu mer övertygad om att det är de små händelserna och de små orden som betyder lycka i det verkliga livet…

Skriven av: Anna Lueger