Kom tebax...

Du lämnade mig och försökte sudda bort alla spår efter dig,
du lämnade mig som om inget fanns mellan dig och mig.
Du lämnade mig åt ensamhetens höga vågor,
med känslor som brännande lågor.
Du lämnade mig med tårar i ögonen
och ett hjärta torrt som öknen.
Längtande efter kärlekens nektar,
som man ur kärlekens brunn tar.

Du lämnade mig med ett stort hål inom mig,
med tusen frågor som ruttnade i mig.
Letande efter ett enda svar,
samtidigt som jag förlorar allting jag har.
I mitt hjärta fanns det både kärlek och lycka,
även om de ibland var svåra att uttrycka.
Men nu är mitt hjärta som ett tomt rum,
när den känner kärleken närma sig så blir den stum
För mitt hjärta är nu lika dött som en sten,
en krossad sten som aldrig mer blir hel igen.

Livets bok, i vilken kärleken finns noga beskriven,
har verkligen gjort mig djupt besviken.
För kärleken verkar inte följa någon lag
och den ändrar sin form från dag till dag.
Ibland finns den överallt
och ibland är den lika vitt som salt.
Annars är den röd som blod
och flödar bara i kärlekens flod.

Även nu efter alla år som gått,
har din kärlek inte blivit ett minne blott.
Så jag skriver denna dikt som en tröst,
eftersom jag inte har vågat höja min röst.
För att berätta hur det verkligen svider
och av kärleksplågan jag riktigt lider.
För kärleken är som en vass spetsig kniv,
som lätt kan förändra mångas liv.

Du kanske tror att du suddade bort alla spår efter dig,
men ett spår du glömde att sudda är själva mig.
Så nu är det nog bäst att jag slutar skriva
och låta mina splittrade tankar en stund i frihet driva.
Hata dig kommer jag i alla fall aldrig att göra,
för kärleken vi en gång har haft kommer aldrig något att förgöra!

vattumannen

Vattumannen är medlem sedan 2015 Vattumannen har 4 publicerade verk