Mall för att åka buss.

Jag ska resa bort imorgon. Till andra sidan stan. Det är viktigt att vara förberedd så att man inte glömmer något. Det har till exempel hänt att folk har missat bussen och kommit för sent dit de skulle. Jag har till och med hört om sådana som tagit helt fel buss! För att bespara mig allt trassel som kan uppstå när man ska resa någonstans har jag hittat på en mall för att åka buss. Så att det blir enklare bara. Och dessutom känner man sig tryggare när man vet att inget kan gå fel.
Jag plockar fram busstidtabellen och lägger den på köksbordet. Sätter mig ned och tittar lugnt igenom vilka tider bussen går. Räknar ut när det är bäst att jag åker för att vara ute i god tid. Kontrollerar att imorgon är en dag som alla andra och inte särskild helgdag eller ligger under en undantagsperiod. När jag försäkrat mig att allt är i sin ordning, att bussen går precis som den ska gå, och att jag vet när jag behöver gå upp imorgon bitti för att hinna, kan jag gå och lägga mig.
Klockan ringer. Jag ska resa bort idag. Synar först busstidtabellen snabbt så att jag inte har läst fel, och skyndar mig sedan att äta och göra mig i ordning. Glömmer inte ryggsäcken. Kollar så att busskortet ligger i plånboken som det ska. Går hemifrån en timme innan bussen ska komma, eftersom det tar minst 20 minuter att gå till ändhållplatsen, och man vet ju inte om bussen eventuellt kanske skulle komma tidigare idag av någon anledning. Det är skönt att vara ute i god tid. Jag hade visserligen kunnat spara mer än en kvart om jag hade gått till närmsta busshållplatsen, men det är bättre att stiga på vid ändhållplatsen ifall det skulle vara mycket folk som skulle åka just idag. Då riskerar man inte att garanterat få en plats. Det har ju faktiskt hänt att bussen ibland har varit så full att chauffören inte har stannat vid alla busshållplatser eftersom det ändå inte skulle få plats mer människor. Ja, jag har aldrig varit med om det själv, men jag har hört några som pratade om det en gång. Och jag kan tänka mig att det inte är speciellt ovanligt att det är så mycket resenärer att man får stå upp hela resan. Det hade varit hemskt. Därför är det bättre att vara på den säkra sidan.
Jag går snabbt, och hinner fram när det återstår 45 minuter. Tittar på den upphängda tidtabellen och kontrollerar så att den stämmer överens med min egen. Sätter mig ned och väntar. Det har inte kommit någon annan än. Skönt. Tänker igenom vad jag ska svara om busschauffören säger något.
20 minuter kvar. Tar upp busskortet ur plånboken, så att jag är beredd och slipper stå och famla inne på bussen. Det skulle vara så jobbigt om alla stirrade på en, och kanske skulle busschauffören bli irriterad. Nä, det är bättre att vara förberedd.
Håller bara i kanterna på kortet. Jag vet inte riktigt hur det fungerar, men tänk om det skulle bli något fel på det om det kom handsvett på den svarta remsan på baksidan. Det är bäst att inte röra vid den överhuvudtaget.
Tio minuter kvar och jag ställer mig upp. Visserligen stannar ju alltid bussen till fem minuter på ändhållplatsen, så man hinner ändå, men det är bättre att vara beredd. Tar ryggsäcken i den lediga handen.
Går lite fram och tillbaka medan jag väntar - men absolut inte för långt. Bara några steg åt endera hållet. Efter några minuter hör jag det typiska ljudet av bussmotorn bakom kröken och jag skyndar mig att ställa mig där jag tror bussdörrarna kommer att vara när bussen har stannat. Ofta står man precis vid hållplatshytten och tror att man ska gå på där, men när bussen stannat får man alltid gå fram lite eftersom bussen är så lång, så att den stannar en bit framför kuren med frampartiet. Jag har varit med om det förr, så nu vet jag hur jag ska göra.
Bussen bromsar in. Vänder på den lilla asfaltsytan som finns till förfogande och svänger upp framför mig. Jag behöver bara korrigera min tänkta påstigningsplats med två korta, kvicka steg. Får vänta kanske 20 sekunder innan föraren får upp dörrarna. Hinner undersöka om jag håller busskortet på rätt håll. Därefter går jag snabbt in, tittar ned i golvet så jag slipper möta chaufförens blick. Hoppas att hon inte säger något. Trycker ned kortet i busskortsautomaten. Väntar otåligt de sekunder proceduren tar för att dra av pengarna för resan, och memorerar sedan summan som återstår på den lilla plastbrickan. Går fort igenom den tomma bussen och sätter mig längst bak så nära utgången som möjligt. Då slipper man trängas om det skulle vara mycket folk, och man minimerar risken för att tvingas be någon flytta på sig. Jag sätter mig längst in vid fönstret, placerar den tomma ryggsäcken på sätet bredvid mig så ingen kan sätta sig där. Stoppar ned busskortet i plånboken, tar upp ett liten anteckningsbok och en penna ur fickan och skriver upp återstoden av beloppet på busskortet. Måste snart fylla på. Det grämer och oroar mig. Jag brukar alltid fylla på med maxbeloppet, fast jag vet att personen bakom disken alltid ska försöka sig på att skämta; 'Jaså, du ska åka långt förstår jag'. Men när man väl har laddat det kan man åka länge utan att behöva fylla på det igen.
Jag tittar på den smutsiga fönsterrutan, det ser ut som om man tittar ut. Väntar. Till slut startar bussföraren motorn och bussen far iväg. Jag är ensam på bussen, men snart kommer det att kliva på andra resenärer.
Fordonet far förbi första hållplatsen. Ingen där. Jag kanske har tur idag. Men snart börjar bussen att bromsa in för att stanna vid andra busskuren. Jag stirrar intensivt på en fläck på rutan. Det låter som om det är två personer som ska kliva på. Det känns som en evighet innan bussen startar, men snart är jag påväg igen.
Också vid tredje och fjärde hållplatsen stannar bussen. Om jag inte misstagit mig är det nu åtta till nio andra passagerare ombord, men lyckligtvis har ingen satt sig särskilt långt bak ännu.
Färden fortsätter och inför varje ny busshållplats klappar hjärtat hårdare, men för varje gång som bussen åker förbi utan att stanna andas jag lite lättare. En halvtimme senare börjar resan att närma sig sitt slut, när bussen precis startat från hållplatsen före den där jag ska kliva av trycker jag på stoppknappen och ställer mig hastigt upp i gången framför bakdörren. Tar ett kliv ned så att jag står på det översta trappsteget. Det känns bättre, fast jag vet att man inte får stå i trappan. Det är ingen som bryr sig om att säga till en för sådant, och man kommer ju ett steg längre ned så att man skyms mer av stolarna precis framför utgången. Jag håller i mig i den svarta stången med den ena handen, och i den andra vilar ryggsäcken.
Till slut bromsar bussen in. Jag kliver ned ytterligare ett steg. Väntar på att dörrarna ska öppnas, och ger mig sedan snabbt därifrån, så att jag inte ska hamna jämsides med någon av de andra busspassagerarna ifall fler än jag skulle gå av.
Det är inte långt till adressen jag ska besöka och snart är jag äntligen framme. Det gick ju bra. Nu får jag snabbt utföra mitt ärende innan det börjar bli dags att planera hemresan.

Skriven av: daniel.nilsson