Publicerat
Kategori: Dikter

Mamma och hennes dotter

En kvinna sitter vid fönstret och tittar på gryningen. Det ät mörkt ute och kanske kallt. Eller inte kallt, men hon fryser jämt. Det har blivit kallt nu i hemmet.
Hennes dotter har flyttat.
Kvinnan går upp och sätter på kaffe. Sedan kommer hon med koppen tillbaka till fönstret. Hennes man sover.
Hennes man.
De gifte sig när hon var trettio år. Hon trodde då att hon var ganska lycklig. Efter två år efter bröllopet födde hon sin lilla dotter.
Först bodde de i en liten lägenhet i en liten stad, men när dottern var två, köpte de en gammal gård och flyttade dit. Hon var ganska glad – det är så viktigt för barnet att leva på naturen. De köpte en katt och en liten hund, och Lisa hade sina egna rabatter i trädgården där hon planterade olika blommor och grönsaker.
De levde så bra. Hon arbetade lite som sjuksköterska, men oftast var hon hemma med Lisa. Hon hjälpte henne ned hemläxor, läste mycket för henne. Hon var lycklig då.
Men livet gick så fort. Lisa blev äldre, hon hade sina egna intressen.
Hon går till Lisas rum. När Lisa var femton kastade hon bort alla mjuka leksaker och dockor och satte på affischer.
Nu är Lisa tjugo och har flyttat till en stor stad. Hon bor där med sin pojkvän.
Kvinnan går till köket igen. Hennes man har vaknat. Han är irriterad.
- Är kaffe klart? Var är mina byxor? Jag har bråttom, jag ska till jobbet.
Han ska till jobbet. Hon ska sitta ensam hela dagen.
Varje dag.
Hennes man går ut. Hon stänger dörren efter honom.
Lisa ringer så sällan. Och hon vill inte komma hem. Hon är så lycklig i den stora staden med sin pojkvän, hon arbetar på ett litet café och är ganska nöjd med sitt liv.
Det är hösten ute, det är hösten inne.
Hon sätter på kaffe igen. Vilken lång dag.
Vad ska hon göra hela dagen?
Hon kan hälsa på sin mamma.
Mamma bor på ett servicehus.
Hon är 80 år.
Kvinnan som heter Anna, klär på sig och går ut. Hon går till närbutiken och köper en liten tårta.
För mamma.
Sedan går hon till busshållplatsen.

Toini sitter i sitt rum. Det är dags att äta lunch men Toini är inte hungrig.
Och hon vill inte gå ut från sitt rum.
Fast hon tycker inte om sitt rum.
Rummet är vitt.
Möblerna är vita, väggarna är vita.
Toinis grannar hänger fotografier på väggarna.
Toini gör det inte.
Vilka fotografier kan hon hänga?
Fotografier på Anna? Fotografier på Lisa?
Nej.
Dessa fotografier ligger i lådan.
Toini tittar sällan på dem.
Fotografier på föräldrarna har hon inte.
Men hon minns dem.
Det var så länge sedan.

Toini! Mene kotiin!
Menen, äiti!
Och hon springer, springer till mamma, och kramar mamma, och kysser mamma, och de går hem, och de pratar, och pappa är hemma, de äter middag, och hennes äldre syster Marja syr och berättar om en ny film.
Mamma syr också och ler.
De bor i ett litet hus i Koltusji nära Leningrad.
De är ingermanländare.
Toini älskar sin mamma.
Varje kväll promenerar de – bara mamma och Toini.
Mamma, jag ska alltid bo tillsammans med dig. Jag ska ha tre barn, och du ska berätta sagor för dem!
Mamma ler.
Mamma, jag ska bo i ett stort hus. Och jag ska ha en stor trädgård! Du ska promenera i trädgården!

Mamma, mamma… hon promenerade inte i trädgården, hon berättade inte sagor för Toinis barn. Hon dog i Sibirien, samma år som pappa.
Toini minns denna dag. Hennes moster fick ett brev. Hon läste brevet och grät.
Varför gråter du, frågade Toini.
Din mamma dog, svarare hennes moster.
Toini grät inte. Hon trodde inte på det.
När mamma lämnade henne hos mostern, sa hon – gråt inte. Jag kommer tillbaka med en stor docka!
Och Toini väntade.
Hon hette inte Toini. Mostern kallade henne Tonja. Tonja är ett ryskt namn.
De måste dölja att de är ingermanländare.
De pratade inte finska.
Mamma kom inte tillbaka.
Toini blev äldre. Hon visste nu, att mamma dog.
Men varje natt föreställde hon sig mamma.
Nu är Toini vuxen.
Hon har ett stort hus och en stor trädgård.
Och tre barn.
Mamma promenerar i trädgården. Mamma berättar sagor för Toinis barn.
Mostern hade sina egna barn. Hon stötte inte Toini, men hon var inte hennes mamma.
Toini blev äldre, men hon ville inte bli äldre. Hur ska hon leva utan mamma? Utan det stora huset, utan den stora trädgården?
Vem ska berätta sagor för hennes tre barn?
1941 började kriget. De skickades till Estland, sedan till Finland.
Toini pratade finska igen.
I Finland bodde Toini hos en kvinna.
Kvinnan ville bli Toinis mamma.
Men det var omöjligt – Toinis mamma dog i Sibirien.
Utan mamma var ingenting – inget hus. Ingen trädgård. Inga tre barn.
Istället för huset – en trång lägenhet. Istället för trädgården – blomkrukor. Istället för tre barn – en dotter.
Anna.
Toinis mamma hette också Anna. Anjusjka som pappa kallade henne.
- Toini, du har besök! – någon skriker i korridoren.
Anna går in.
- Hej mamma!
Toini tittar på sin dotter.
Anna är tjock. Hon talar högt och livligt, hon berättar om sin man och sin dotter, om sitt hus. Hon ser ut ganska nöjd men Toini förstår att Anna är olycklig.
Hon är ensam.

Anna är liten, hon går på dagis. Toini hämtar henne sent på kvällen. Anna springer till henne.
- Mamma, mamma!
De går hem och pratar.
- Mamma, jag älskar dig så mycket! Vi ska alltid leva tillsammans! Jag ska ha tre barn…
Toini ler. Hon är trött, hon arbetar mycket. Men hon har sin lilla flicka, och hon är inte ensam.

Annas far var svensk. Han åkte till Finland för att hälsa på släktingar och träffade Toini. De gifte sig och åkte till Sverige. När Anna var tre dog hennes pappa.
Toini arbetade på ett glasbruk. Hon paketerade glas och skålar. De hyrde en liten tvåa.
Varje kväll pratade de. Toini berättade ofta om det lilla huset i Koltusji nära Leningrad. Anna lyssnade och somnade i mammas kram.
Toini tittade på henne.
När Anna blir vuxen köper hon ett stort hus med en stor trädgård. Toini ska promenera i trädgården och berätta sagor för Annas tre barn.

Anna tittar på mamma. Hon har redan berättat allt.
Mamma har ingenting att berätta.

Toini tittar på Anna. Hon har ingenting att berätta.
Anna har redan berättat allt.

De sitter tysta.

När Anna var arton träffade hon Erik och flyttade hemifrån. Toini var ledsen men hon förstod att Anna måste ha sitt eget liv. Toini arbetade och hade det ganska bra.
Anna gifte sig med Anders.
Anna födde Lisa.
Anna och Anders köpte ett hus.
Toini gick ofta på besök. Hon promenerade i trädgården och berättade sagor för Lisa.
Sedan blev Toini pensionerad.
Toini visste att man inte bor i Sverige tillsammans med sina gamla föräldrar.
När hon var sjuttiofem flyttade hon till ett servicehus.
Toini tittar på Anna.
Kommer Anna också att bo på ett servicehus när hon blir gammal?
Ensam?
Med obekanta människor?
I ett vitt rum med vita möbler?
Kommer hennes dotter att hälsa på henne?

Anna tittar på mamma. Mamma ser ut nöjd men Anna förstår att hon är olycklig.
Kan man vara lycklig när man är gammal?
Mamma har det bra här – mat och tv, böcker och mediciner.
Anna hälsar ofta på mamma.
Räcker det när man är åttio?

Toini tänker på sin mamma.
Som dog i Sibirien.
Om hon inte dött i Sibirien var skulle hon ha levt? I ett servicehus? Eller i det stora huset med den stora trädgården? Med tre Toinis barn, med sagor? Med sin dotter?
Anna måste gå.
Hon kysser mamma och går ut.
Hon åker hem.
Hon måste laga mat för sin man.
Hon är hemma.
Telefon ringer.
Det är Lisa.
- Hej mamma! Hur är det?
Anna är glad. Hon börjar berätta sina nyheter, men Lisa avbryter henne.
- Mamma, jag har en bekant, hon är från Ryssland, från St. Petersburg. Minns du, mormor berättade att hon kommer från en liten by nära St. Petersburg? Vilken by?
Anna minns inte.
Men Lisa vill veta.
- Talar mormor ryska fortfarande? Det kan bli intressant för henne – att prata med någon från Ryssland. Prata ryska! Jag kommer att diskutera det med Katja.
- Jag har varit idag hos mormor, - säger Anna, - hon var inte på gott humör.
- Det kan jag förstå. Kanske, hon har det tråkigt att sitta ensam.
- Varför ensam? – frågar Anna, - det är många andra äldre människor där!
- Javisst, men för henne är de främmande. Jag ska hälsa på henne, kanske med Katja. Mamma, jag måste kila! Puss!
Anna står och tittar ut genom fönstret.
Mamma berättade om denna by.
När jag var liten bodde vi i en liten by. Vi var fattiga, och vårt hus var litet och trångt. Och jag lovade min mamma att köpa ett hus med en stor trädgård för promenader.
Vad hette byn?
Anna ringer till Lisa.
- Lisa, när åker du till mormor?
- Jag har just pratat med Katja. Jag åker i övermorgon.
- Jag ska åka med.
- Ok! Då ses vi där.
Annas man kommer hem. Han är trött och irriterad.
- Jag hälsade på mamma, - säger Anna.
- Mmm, - säger han.
Efter lunchen tittar de på tv.
- Vet du att min mamma kommer från Ryssland? - frågar Anna.
- Det vet jag faktiskt.
- Lisa vill hälsa på henne i övermorgon. Jag åker med.
- Men du har ju varit där idag.
- Ja… men… jag vill prata med mamma. Jag… måste fråga henne. Jag vet ingenting om henne! Och Lisa… hon frågade ingenting om mig, när hon ringde. Hon vet ingenting om mig! Varför? Hon är ju min dotter!
Anna gråter.
Hennes man tittar på henne. Han säger ingenting.
Anna gråter.
I övermorgon åker hon inte till mormor. Det är kallt ute, det regnar. Lisa ringer:
- Mamma, åker du till mormor?
- Nej, Lisa…
- Jag åker inte heller! Nästa vecka, kanske?
Toini tittar ut genom fönstret. Det regnar. Framför hennes fönster står ett träd.
Ett träd. Nej, tänker Toini.
Det är hennes trädgård. Mamma promenerade här. Och nu promenerar hon här.

Anna gråter hemma. Hennes trädgård är tom.

Skriven av: Olga Lozovskaia

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren