Mig lämnade du

~

'Jag älskade dig. Jag såg upp till dig.
Jag vakade vid din sida, jag stöttade dig.
Så säg mig, varför gjorde du så här?
Mot din bäste vän, som dig höll så kär?
När jag såg dina ögon, fylldes jag av lycka,
hur kunde man om dig så underbart tycka?
Under de mörkaste kvällar då stjärnor lyste klara,
var det du och jag, endast och bara.
Jag var ditt ljus i mörkret, när du ensam var,
när alla gick sin väg, då fanns jag ändå kvar.
Men så kom den dag,
som ännu gör mej svag.
Du lämnade mig ensam, i en tom dyster värld.
Jag fick då se dig gå, trots allt jag var lärd.
Lärd att aldrig lämna din sida,
lärd att aldrig låta dig lida.
Jag hamnade bakom galler och lås,
trots mitt kämpande, trots mitt flås.
Varför gjorde du mig detta, har jag förtjänat det här?
När var jag olydig, snälla, säg mig när!
Jag vill inte stanna, ta mig tillbaka.
Snälla, förstå att det är det enda raka.
När jag såg dig vända ryggen till,
stannade min värld, den stod helt still.
Men tiden gick, den flög sin kos,
jag låg där ensam, med tassen på min nos.
Men så en dag hörde jag ett rop,
det lät så välbekant, mitt hjärta slog en lop.
Rösten kom från dig, min käraste vän.
Jag visste att du inte skulle lämna mig än!
Fram till min bur med galler du gick,
jag blev så glad, ville ge dig massa slick.
Du klappade mig och jag kände din hand,
den var så varm, all sorg i mej försvann.
Du såg mej i ögonen och mumlade nåt ord,
för mig var då min lycka gjord.
Men så gick du igen, backade tillbaka,
vände dig inte, utan sänkte din haka.
Från ditt öga några tårar rann,
sedan stängde du dörren och bara försvann.
Jag gnällde ynkligt men ensam jag var,
kunde ingen ge mig ett svar?
Plötsligt människor i vita rockar kom,
tog med mig till ett rum, det gjorde dom.
De öppnade försiktigt dörren till min bur,
ut gick jag varsamt, visste knappt hur.
Snabbt tog de tag i mig, höll mej fast hårt.
Jag försökte komma loss, men det var så svårt.
Kände ett stick i nacken och hela jag blev svag,
la mig ner och vilade ett tag.
Jag tänkte på dig, på vad du hade gjort.
Lämnat mig här, det gick så jättefort.
Sakta men säkert tynade jag bort,
in till en värld av en annan sort.'

Skriven av: Martina