Min gyllene tid & andra dikter

MIN GYLLENE TID

Jag har någonting
halvt dolt för mig själv
en allt och intets hemliga kärna
en såddens och skördens
gyllene tid
Och allt rinner mot havet
som är Minnet och Myten
och det gyllene livet
om den gyllene åldern
före vuxenhetens fall
det rinner och rinner och rinner
genom tårarnas sorgekanaler
all sorg och all kärlek
dess moder är den gyllene tiden
den unga solens tidsålder
Jag seglar mot dess hemliga gryning
inom mig, utom mig
höljd i mytens, i minnets ljus


DE FLÄCKADE BANÉREN

Vi betalar i blod
för tidernas missgärningar
vi gråter malörtstårar
på vår marsch
över leriga slagfält
kommenderade av blodiga ledare
svettas vi ut vårt hat, våra drömmar
och faller ner i apati
Alla visioner av skönhet
har dragits ner i en vidrig slakts
hopplöshet och tomhet
Europa ligger öde, sterilt
Jag föll en gång, en sommardag
i ett hav av blommor
befläckade av pansarvagnars framfart
Det var en dag - men ändå en natt
fylld av mördarnas kalla ögon
och förnedrade symbolers skuggor
I namnet av det enda som fanns kvar,
Kamratskapet, lyftes jag upp av min vän
och i nästa nu föll han död för en kula
liksom jag föll han i ett hav av blommor
våra efterlevande, våra minnens enda barn


TIDENS TYRANNI

Vad vi än tänker
tror på, älskar, våndas av
är det förbi och borta
i så gott som nästa ögonblick
och om ngra få ynkliga år
är vi borta och glömda vi med
som om vi aldrig känt till
vad det är att vara, existera
Och var har våra drömmar funnits
om inte i det land
som fallit och dött före oss
Vår kärlek och våra drömmar
har spirat från andras drömmar
som drömts och fallit likt löv
som kanske aldrig funnits?
Vi är förälskade i det som dött
och snart är vi de älskade
att älskas av morgondagens drömmar


DE SISTA ATT FALLA

Vi är det sista trotset
mot tidens tyranni
Det sista höjda spjutet
mot förruttnelsens andedräkt
Allt annat är förlorat
för tideb och förfallets tand
när allt gått förlorat
och inget annat återstår
fattar vi varandras händer
stöder varandra
och baddar våra kamraters sår
med vin och vita rosor
Mot undergångens vargavind
skriker vi ut vårt hopp
Allt annat skall falla
samman till damm och förgås
innan våra minnen skingras för vinden

Skriven av: Sven André