Mitt liv är som en kula i ett vapen

Mitt liv är en kula som jag sätter i mitt vapen,
Tar ett hårt tag om min livlina som redan är kapen.
Jag skjuter mitt liv mot himlen där änglarna gråter,
I kyrkans rum runt omrking mig hör jag vänner som låter.
Vänner som innan var tysta medan jag fick bära min börda,
Vilken idiot sa att vänskapsband är något som man ska vörda.

Helt ensam när jag skjuts upp som ett fyrverkeri,
Sprider sorgsna gnistor över mina vänner och deras bedrägeri.
De ser mina färger men bara för att jag dör,
Innan min röst slutade låta är det bara nu som alla hör.
Ni fäller tårar för att få mig tillbaka men inga kom för att hålla mig kvar.
Ni är det er tur att få er värld att skaka och leva med det i resten av era dar.

Men kulan missade så att fyrverkerierna inte fick någon färg denna gång,
Ett misstag som denna måste man betala dyrt för och resan är lång.
Efter som jag missar är jag den enda som gråter mig tills jag somnar,
Medan alla andra är glada under dagen men drömmer mardrömmar om vad som kunde ha hänt tills deras känslor domnar.
Jag trodde att jag ville få dem att må dåligt, men inte såhär.
Men ingen ursäkt mellan oss kan gottgöra det här.

Författare:

Publicerat

Dela: