Mitt syre tar slut.

Jag ligger i sängen. Jag sover inte trots att jag blundar. Mina ögon gör mina kinder och kudden nedanför våt. Jag ligger som en upprullad boll, kramar krampaktigt en kudde och jag känner hur krampen i magen äter upp mig innefrån. Mina lungor skriker efter luft och jag försöker andas men jag kan inte. Plötsligt kommer ett skälvande andetag som låter lite för högt. Så högt att jag måste sätta handen för munnen och näsan och lyssna så att ingen är utanför min dörr. När jag äntligen kan andas igen är jag helt anfådd och på min rygg pärlas svetten. Jag känner hur nästa våg är påväg så jag sluter återigen ögonen och stålsätter mig så gott jag kan. Luften flyger ur mig och magen börjar återigen krampa. Luften tar återigen slut och jag måste sätta mig upp för att få syre. Jag håller över min mun med skakiga händer. Det är mörkt i mitt rum och jag ser ingenting men det är okej, för det har jag inte gjort på länge. Det enda jag vet att jag ser 100% klart är mitt eget ansikte i spegeln med tomma ögon, sprukna läppar och tårar droppandes längs hakan.
Här sitter jag och skakar. Igen.

Men plötsligt händer någonting. Min dörr skjuts upp och ett ljus bländar mina ögon. Eller nej. Det hände aldrig.

Författare:

Publicerat

Dela: