Mönster

Låter pennan flyga fritt över papperet som om den hade en fri vilja.
Låter den skriva ner mina tankar som bara jag kan urskilja.
En annan bild av mig som jag har målat med ord.
Som alla andra bilder som ingen förstod.
Eller ville dom inte veta?
Sitter med sin oskuld i sina hem och äter sig feta.
Omvandlar sanningen till en falsk verklighet.
De gladaste är de som inget vet.
Runt omkring mig sitter människor utan ansikten.
De som har lovat oss en bättre framtid bryr sig inte längre om plikten.
Överallt i rummet, allt är grått förutom den vandrande solkatten.
Personen som lovade oss kunskap talar under vatten.
Eller är det jag som drunknar, är det därför som jag inte kan andas?
Det är sånt här som händer när man låter sin rädsla och verklighet sammanblandas.
Lite ironiskt tycker du att en kreativ person som jag ser livet i grått.
Livets färger är en gåva som jag aldrig fått.
Alla kreativa människor föds från olika djup, vissa djupare än andra.
De flesta som jag, stannar kvar allt för länge i sitt stup, det känns som om vi bara har oss själva att klandra.
Pennan rör sig snabbare och snabbare tills udden går av.
Ljudet ekar tills det drunknar bort i detta känslolösa hav.
Jag känner hur allas blickar dras till mig som om jag vore en magnet när jag ställer mig upp.
Jag tittar runt med rädsla och ånger på denna hemlighetsfulla grupp.
Jag har alltid varit lika fascinerande och främmande för dom som dom är för mig.
Men jag ska bara vässa min penna, varför allt ståhej?
Alla kollar på mig som om jag är orsaken till deras problem.
Antar att dom på något sätt måste få ut all ilska och sorg från deras system.
Äntligen framme. Jag vässar pennan och alla kollar fortfarande på mig.
Vad är så himla spännande säg?
Vad skulle ni göra om jag stoppade in mitt finger i detta tillfälle? Det skulle vara någonting spännande att se va?
Eller skulle det bara göra mig till ett annat freak i detta samhälle? Den var bra.
Tillbaka till min bänk och låter pennan arbeta igen.
Jag kommer förmodligen att ångra att jag inte har lyssnat sen.
Deras ord flyger mot mig men jag lyckas aldrig att fånga dom.
Fast de som fastnar suger livet ur mig som en cancersjukdom.
Fyller oss med rök som skymmer glöden.
Vissa blir förvirrade och tänker på döden.
Pennan stannar och jag tar äntligen ett andetag.
Jag kollar runt omkring men det är bara jag.
Färgglada prickar överallt.
Jag kramar om mig för nu är det kallt.
Känner mig svimmfärdig men jag sitter ändå kvar.
Varför sitter jag alltid ensam kvar medan alla drar?
Tittar ner på mitt verk täckt av spån av bly.
Ett papper och en penna har alltid varit mitt sätt att fly.
Blåser på papperet så att stoftet långsamt faller ner till marken.
Som små fjädrar från gamarna i ödemarken.
Jag plockar upp alla mina saker och lämnar salen.
Tystnaden och ensamheten gör mig galen.
Mitt verk ligger kvar på sin födelseplats.
Gårdagens verk har nu ersatts.
Den kan ligga kvar för världen att skåda eller kastas bort.
Dess öde kommer att bestämmas inom kort.
Jag går hem, gör läxor, äter, gråter och går och lägger mig.
Saker jag drömmer om natten är saker som skulle skrämma dig.
Samma sak dag ut och dag in men inget förändras.
Mina drömmar är det enda som ändras.
Jag har alltid sett världen genom ett fönster.
Men det finns inget att göra för att allt är bara ett enda stort mönster.

Författare:

Publicerat

Dela: