NABBARNA

NABBARNA

”Du som är ung, kom med och sjung, å sitt ej hemma slö och tung”, fars stämma ljöd högt vid skogsgläntans kant. Vi hade just lämnat släktstugan bakom oss för att gå fram till bonden som säljer mjölk.
Dagen innan hade vi kommit med tåg till stationen, där en taxi stod och väntade på oss, pappa och mig. Pappas cykel var förpoleterad och redan upphängd bak på bilen.
Taxichauffören hälsade oss välkomna, ”Huldas barnbarn och hennes far – det var trevligt att träffas”, sade han och startade motorn.
Det var så varje sommar under hela uppväxten. Fyra veckor intill en insjö, som man rodde över, med allt bagage. Cykeln fick stå hos närmsta grannen dit man tog sig med båten eller gående. Tjugo minuter tog det – minst - att ta sig ”fram”. Det kallades så ”att gå fram” när bebodda hus och marker skulle besökas.
Nu var vi alltså på väg till farbror Gunnar för att köpa riktig mjölk. Jag hade fått en nydiskad mjölkkanna i handen innan min far gick husesyn och låste alla dörrar som man kunde låsa. Jag hade stått och väntat, utanför i det höga gräset, vilket inte klippts sedan året innan. Vintern hade varit snörik och lagt all växtlighet platt mot jorden, innan det nya hade grott under vårens första heta dagar.
Vägen till farbror Gunnar gick genom skog och över åkrar och ängar. Nio grindar skulle vi öppna och stänga innan vi var framme. Stenmuren vid första grinden var både bred och hög. ”Grinden” var bara en löstagbar bom nuförtiden, förr var det en stadigt upphängd gärdesgårdsgrind. Då på den tiden hade moster Elise en ko, hon var den som höll gräset i trim.
Farbror Gunnar och hans far levde ensamma och uppskattade alltid då vi kom och hälsade på. Männen skötte sin gård med fem kor, höns och en ladugårdskatt. Katter som är det bästa som finns. Denna sommar vet jag inte om hon fått några ungar – hon brukar ha en kull, söta, små grårandiga, mjuka och lena att smeka och mysa med. Jag har aldrig fått ha något eget djur, varken för mor eller far. De levde inte tillsammans längre. Min far hade gift sig med en tant och min mor med ”styvfar”.
Far sjöng ”Vi gå över daggstänkta berg fallera …” jag kunde inte texten på den sången heller och frågade honom varför han sjöng så högt. Till svar fick jag då att han ville att promenaden skulle bli mycket roligare, om man sjöng och så kunde man skrämma bort alla vilda djur som fanns i skogspartierna.
Det var inte bara vilda djur som skulle skrämmas bort – trollen som bodde i skogen, skulle i god tid få veta, att dom inte var ensamma i skogen längre.
Stadsborna hade nu anlänt för att störa deras framfart i skogen. Sommarnätterna var de som dom som rullade och dansade på en liten glänta i skogen, dit ljuset normalt inte nådde. Trots det kunde det hända att de förirrade sig dit även på dagen. Man visste aldrig.
Så kom vi då till platsen som var en upplagsplats för timmer, sommar som vinter. Varje gång vi passerade till fots gjordes ett skogstroll av bark, löst virke eller kvisthålsbitar.
Far har under alla år talat om att om trollen varit där, om så var att vårt troll borta – men om det var kvar, så var vägen säker och vi behövde inte hålla extra utkik.
Vi vandrade – ”sommarens soliga dagar”– sjöng han för full hals. Jo, visst var det sommar, och visst sken solen. Vi hade passerat sex grindar och det var inte så långt kvar till dess att mjölkkannan skulle fyllas och vi pratat om vad som hänt under vintern, med gubbarna på gården.
Jag visste att vi måste gå tillbaka samma väg som, vi nu gick och jag visste att trollet skulle vara borta, då vi kom till skogen – halvvägs till stugan. Jag hade alltid en förfärlig ängslan för vad som kunde möta oss.
Promenaden skulle ”förkorta tiden' om jag var trött. Det var därför han sjöng. ”vi går genom skogar och hagar, vi sjunga var vi går HALLÅ HALLÅ!”
Ibland fick jag sitta på hans axlar när det kändes för tröttsamt. För det mesta var det på tillbakavägen till stugan. Allra bäst var det ändå att åka båt – jag blev inte så trött då. Men i sjön fanns det ett sjöodjur som åt små barn – jag har aldrig förstått vilket som var värst – trollen eller sjöodjuret.
På mjölkbryggan satt katten och slickade sig i solskenet, farbror Gunnar såg oss komma och gick oss till mötes. Han bar alltid blå snickarbyxor som var skinande rena. Skjorta i rutor är det som jag minns från tidigare besök. Hans pappa var klädd exakt likadant, men hade inte stövlar, utan tofflor på fötterna. Han var jättegammal och ”brukar inte vara med och mjölka längre”, sa han. Däremot kunde han ta en promenad ut till hönsen och samla ägg på morgnarna. ”Kokt ägg till frukost var kalas det”, sade han.
Vi bjöds in i köket och fick kokkaffe med mandelkubbe till. Vi satt vid köksbordet på kökssoffan. Katten hade följt oss in och satt nu bredvid mig. Hon spann och mådde gott. Farbror Gunnar berättade att hon hade fått tre ungar i år och att kattan nu tog en paus från skötseln av dom för att sedan gå tillbaka till ungarna och ge dom di.
Far och farbröderna pratade och pratade – jag lyssnade inte – jag dagdrömde. Tänk om jag kunde få en av kattungarna med mig hem – jag hade inte fått se dom ännu men vi skulle gå till logen efter kaffet och så skulle Gunnar visa dom för mig.
Dagdrömde gjorde jag ofta för att skydda mig från farliga djur och troll.
Jag drömde nu att jag var en prinsessa som var osynlig, bara mina kläder syntes. En gul klänning, med stor rosett bak på ryggen. Kjolen stod rakt ut från kroppen och hade spetsvolang längst ner på kjolen. Håret syntes också, det var rött med en stor gul rosett, i samma tyg som klänningen, i varje tofts längst ner på flätorna. På fötterna hade jag guldskor med klack. I famnen hade jag katten som spann ännu högre än förut och jag fortsatte drömma, om att jag hade en egen liten katt och en lillasyster.
Min lillasyster var bebis och låg i en vagga som hängde utanför fönstret – hon sov – jag stod nu på knä med näsan tryckt mot fönstret och tittade på hönsen som gick och pickade på marken – nu kom en höna fram till vaggan och jag gav till ett tjut – NEJ – rör ej.
Min far tittade förvånad på mig och undrade naturligtvis vad det var, jag var åter i min rödrutiga kjol, min vita blus med krage, sandaler med vita kortstrumpor. – ”Det var inget”, försäkrade jag och tittar på farbror Gunnar och frågar om vi inte kan gå till logen snart.
Han reser sig tar min hand och vi går ut tillsammans, katten skuttar framför oss, fram mot hålet i grunden bredvid dörren till logen. Gunnar lyfte av haspen och det var becksvart därinne, jag tvekar medan ögonen vänjer sig vid ljuset och håller Gunnar i ett stadigt grepp, ”-släpp inte taget” skriker jag. ”men flicka vad är det” frågar han. ”inget”, säger jag och sänker huvudet mot marken.
Längre in i mörkret på en undangömd plats ligger tre små, små kattungar och piper, mamman har just hoppat upp till dem och lägger sig för att de skall få di. Gunnar talar om för mig att det tar många veckor än innan katterna kan få nya hem, ”du har rest hem till mamma då”, säger han. Han känner min mamma för hon har också varit här förr, då hon och far var gifta. Hon trivdes aldrig har hon berättat, kunde jag trivas i år?
Steg hörs bakom oss, pappa har tagit mjölkkannan i sin hand och sträcker fram den andra mot mig och säger: ”-NU måste vi gå fram till Nabbarna, och se till att få laga mat, är du hungrig', frågar han samtidigt, som vi vinkar till Gunnar och hans far på trappen till gårdshuset.
Vandringen med daggstänkta berg och du som är ung, påbörjas och trollen borde nog inte vara framme när vi närmar oss deras danspalats. Jag håller pappas hand hårt, hårt och ber att han skall sänka rösten lite. ”-jag vill fråga pappa en sak” säger jag, ”-kan inte jag få en kattunge som kan ta råttorna i stugan, så att råttorna inte äter upp det hårda brödet medan vi sover”?
Trollet vi gjorde på promenaden fram till gården låg kvar exakt som när vi gjorde den, det var bra för då visste vi att vi inte behövde bekymra oss för trollen den här natten i alla fall. Promenaden gick lite lättare sen vi passerat och jag fortsatte med min fråga upprepade flera gånger, men pappa låtsas inte höra, det ser jag på hans ansikte, jag upprepar min fråga och han ler mot mig och säger: ”- råttorna får dela det hårda brödet med oss. ”-En katt blir det inte, det vet du ju, mamma skulle inte bli glad.”
Vandringen fortsätter och vi når den hermetiskt tillslutna stugan, pappa låser upp den ena dörren efter den andra. På fönsterbrädan står en flaska Pomril som jag får för att jag varit duktig och det smakade härligt eftersom jag blivit så törstig av att tralla sångerna som pappa sjöng. Stugan är liten, försedd med kök, kammare och storstuga.
I kammaren står en träsoffa med lock, som jag alltid sover i, sängkläderna luktar illa av fukt och mögel. Jag tror att det alltid funnits där i just den här soffan. Ingen har tänkt på att åren gått. Att moster Elise, som dog 1946, hade tillverkat så fina madrasser och täcken alldeles själv, det förstod jag inget av. Hemma hade jag ett täcke med stora röda blommor på vit botten, det var varmt och gott – men det här var läskigt.
Pappa stekte korv på vedspisen. Det sprakade sedan en stund i den enda värmekälla som fanns i stugan. Den fuktiga luften värmdes upp, jag kände hur trött jag var efter promenaden. Väntan på maten verkade bli lång, mycket lång, och jag som var så trött, så trött …

Skriven av: KAROTTA