Publicerat
Kategori: Dikter

Något oförklarligt

För att förstå det jag nu ska berätta, måste du ha upplevt något oförklarligt. Du måste kunna förstå att det finns krafter, saker, upplevelser man inte kan sätta ord på.
Men jag ska försöka.
Genom mitt jobb träffade jag en gammal man. En fysiskt bruten man, men enligt läkarna var de inget fel med hans huvud.
En dag när jag kom för att hjälpa honom upp ur sängen klagade han på att det knackade så hemskt på hans ytterdörr om nätterna. Han misstänkte grannen sa han.
Grannen var en annan klient till mig, så jag visste att det var omöjligt. Grannen tvärs över var också en äldre man, en grönsak. Han hade inte kunnat gå, prata, eller ens äta själv på över två år.
Jag avfärdade mannens prat om knackningar som drömmar, och gick in till grannen.
Nils låg i sängen som han alltid brukade göra. Han följde mig med ögonen, som han alltid brukade göra. En obehaglig isblå blick. Även fast jag borde tycka synd om den här människan så kunde jag inte göra det. Det var något med gubbens blick som följde mig.
I situationen han befann sig så borde jag kunna se en ynnest av förtvivlan, hjälp … men blicken Nils alltid gav mig var … ilsken. Det hade känts bättre om han tittat på mig med en död blick.
Jag var ju här för att hjälpa honom. Förstod han inte det?
Jag drog upp sprutorna och tog fram den flytande födan från kylskåpet.
Jag tittade inte in i Nils onda ögon när jag lyfte på täcket och avslöjade den genomskinliga slangen som löpte ut från hans svullna mage, strax ovanför naveln.
Vätskan sköts in snabbt innan jag hängde upp maten på droppställningen och kopplade på aggregatet. Jag gjorde alltsammans lite för fort, det visste jag, men jag ville inte vara kvar i rummet allt för länge. Det luktade skit, som om personalen före inte brytt sig om att kolla om blöjan var full.
Jag kollade inte heller. Jag fick gå hem snart.

I omklädningsrummet stannade en kollega mig.
”Vilken kväll.”
”Vi har haft det lugnt”, svarade jag.
”Var glad att du inte jobbar ute. Du vet Andersson? Du har väl hand om honom?”
”Ja.”
”Vi hittade hans fru i kväll. Ramlat i källartrappan. Förmodligen legat där sen i går kväll.”
”Fy fan”, sa jag.
Paret Andersson hade inte bott tillsammans sen han flyttat till hemmet.
När jag nådde huvudentrén stannade en vikarie mig. Det var sommar, så naturligt nog kryllade stället av unga, outbildade människor.
”Har du slutat?”
Jag kände henne. Emma. En bra vikarie. Men hon jobbade inte på min avdelning i kväll.
”Ja.”
”Kan du inte bara komma och titta på Nils?”
Ja man kunde ju inte säga nej.
Trött och irriterad följde jag med henne, fast jag upprätthöll en arbetsvillig fasad.
Jag var åter inne i rummet tillsammans med mannen med de iskalla ögonen.
”Titta”, sa vikarien.
Nils hade tagit tag om grinden på sängen. Det var det jag blev intresserad av först, på grund av att hans stroke hade tagit ifrån han förmågan att använda vänster sida.
”Han har blåmärken”, sa Emma.
”Blåmärken?”
”Titta.”
Jag tittade. Det var riktigt. Nils hade blåmärken på knogarna.
”Inget konstigt. Han har blodförtunnande. De får alltid blåmärken.”
”Men jag läste i journalen att han slutat med blodförtunnande för att han hade så kraftig blodig urin.”
Jag ville bara gå hem.
”Det tar tid innan det jämnar ut sig. Det är bara ett blåmärke.”
”Han har på andra handen också.”
”Vi avvaktar till i morgon”, sa jag utan att titta.

Jag vaknade på natten av att någon knackade på dörren. Katten fräste till, när jag råkade sparka på honom, och gömde sig under sängen.
Jag låg och lyssnade ifall det hela bara varit en dröm.
Det knackade igen.
Sömndrucket öppnade jag ytterdörren.
Ingen där.
Men det rörde sig i kröken av trappan. Någon eller något låg där.
”Hallå?”
Det som låg där utstötte ett gurglade ljud och jag skyndade fram. Jag hade hört ljudet förr. Någon höll på att kvävas.
När jag såg vad det var som låg där var jag själv på väg att kvävas.
Nils, den gamla gubben som inte kunde röra sig, prata, eller äta, sträckte ut händerna och knackade.
Även fast han inte borde kunna använda vänsterhanden så knackade han frenetisk med den.
Knogarna blev blodiga. Jag backade bakåt. Höll för öronen och skrek ordlöst.

Skriven av: Hc Eriksson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren