Publicerat
Kategori: Dikter

När blommorna vissnat


Hanna tittar med blanka ögon på de vissnande rosorna i fönstret. Sju stycken vackra pärlemovita rosor som glittrar i solens starka strålar. Sju rosor, en för varje månad. ”De lyckligaste månaderna i mitt liv” viskar Hanna tyst och slår ner blicken. Hon håller ett litet fotografi i sin hand. Den svartvita bilden föreställer en ung man, som med lysande ögon och ett vitt leende ler mot kameran. Hans vita hår blåser i vinden och trots att det bara är ett foto ser man livsglädjen brinna i hans ögon. Jämte honom står en ung kvinna. Av längden att döma kan man dra slutsatsen att de är ungefär jämnåriga. Hennes hår är ljusbrunt och ligger som en slöja längs med hennes smala midja. Hon ler varmt och även hon utstrålar glädje, det finns även en gnista av triumf i hennes ansikte. Flickan på bilden heter Hanna, hon är sjutton år. Pojken är av samma ålder och man ser att det finns kärlek emellan dem. En av dem finns inte längre, en av dem är bara ett minne blott. Ett fotografi i handen på en flicka. En flicka som med en mycket långsam handrörelse nu låter kortet falla ner på golvet. Salta, glittrande tårar faller sedan sakta ner för hennes kind. De färdas sakta längs med kinden för att sedan droppa ner på golvet. Kortets blanka sida fylls med sorg och saknad. Blommorna i fönstret slokar med sin krona. Blommorna hon fått av Niklas tynar bort, precis som han själv. Ett fotografi blott, som symboliserar kärlek. Hanna tar upp kortet och lägger de jämte blommorna. Hon inbillar sig säkert bara, men hon tyckte precis att blommorna reste lite på sig när kortet nuddade vasen.

Det var en solig eftermiddag i slutet av Maj. Våren hade precis tagit fart och det var årets första riktigt varma dag. Hela Stockholm badade i ljus och överallt hördes skratt och prat. Hela luften fylldes med ett lyckosorl som värmde Hanna ända in till själen. Hon älskade sådana dagar. Om man skulle fråga henne hurdana dagar hon menar skulle hon säkert inte kunna förklara. Det är en särkskild känsla hon har. Du kan väl själv föreställa dig en vacker solig dag. Skolan har precis slutat för dagen och sommarlovet står för dörren. Solen lyser på en klarblå himmel och hela luften är fylld av välvilja och glädje. Man känner sig extra lätt på något vis, man liksom flyger fram längs med vägarna. Detta var i alla fall en sådan dag och Hanna var på väg till Niklas. Niklas var ett år äldre och bodde på Södermalm, i ett litet hus som vätte ut mot Skånegatan. Hanna gick längs med Folkungagatan och svängde med snabba steg ner till Tunnelbanestationen och steg på Tunnelbanan mot Medborgarplatsen. Hon ville gå sista biten, kände att hennes lungor behövde ta del av den friska luften. Hanna älskade annars att åka tunnelbana. Där kan hon sitta, helt obemärkt och bara dra in luften av tunnelbana i lungorna. Det är en speciell lukt, hon har länge undrat vad den kan komma ifrån. Det ska hon ta reda på en dag, tänkte hon för sig själv när den datoriserade rösten (ni vet, den där kvinnorösten som alltid envisas med att låta så korrekt) ropade ut att man nu var framme vid medborgarplatsen.

Hanna småspringer nu. Hela hennes kropp vill till Niklas. Det var ganska längesen de träffades nu och bilden av hans ansikte hade börjat suddas ut i hennes minne. Det var inte så att hon höll på att glömma bort honom, hon har bara svårt att hålla kvar bilden av en person i huvudet länge. De hade varit tillsammans i sju månader idag. Sju månader av lycka tänker hon när hon svänger in på gatan där Niklas bor. Genast känner hon värmen som sprider sig i hela kroppen. Varenda liten muskel i hennes kropp vill röra Niklas, hon känner att hon vill kyssa varenda millimeter av hans lena hud. Hon kom på sig själv med att bli lite väl sugen och slutade genast med de tankarna. Tänk om folket på gatan kunde se henne där hon gick och tänkte på Niklas nakna kropp tätt intill hennes. Hon skrattade till vid tanken samtidigt som hon slog upp dörren till Niklas trappuppgång. Därinne var det dystert, de dammiga fönstren släppte inte in mycket solljus. Hon stod nu med ena fingret på ringklockan, men innan den välkomnande klangen han sprida sig innanför dörren öppnades den och snart stod Hanna där med Niklas armar runt hennes rygg.

De gick hand i hand nerför gatan. De hade tagit tunnelbanan till Långholmen och mycket människor var samlade nere vid vattnet. De satt sig på en sten med utsikt över havet och tittade på den nedgående solen. Det stora brinnande klotet fyllde hela himlen med guld och Niklas la kärleksfullt armen om hennes midja. Hon kände en lätt sommarbris smeka hennes kind och just i denna stund kunde ingen vara så lycklig som Hanna. Hon lutade huvudet mot Niklas axel, han smekte henne över kinden och viskade i hennes öra. ”Vet du Hanna, du är det finaste som någonsin hänt mig.” Hon tittade upp och såg rakt in i de djupblåa ögonen. ”Och du är det finaste som har hänt mig.” Niklas log och när solens sista strålar lös över vattnet kysste han henne lätt över pannan och sedan gick de vidare hemåt.

Inte visste väl hon att detta skulle vara det sista ögonblicket med Niklas. Inte kunde väl hon veta att just dessa orden skulle vara de sista som hon hörde från hans lena läppar. Hur skulle hon någonsin kunnat ana att stunden på stenen i solnedgången skulle bli hennes sista minne med honom. Varför? Säg mig det, varför skulle bilen köra ut mitt framför dem? Vem bestämde att solen aldrig mer skulle få lysa över honom? Varför just honom, han hade inte gjort något ont? Varför, varför, varför?

Men då visste inte Hanna, att hemma i Niklas rum stod en blombukett. Sju stycken vackra pärlemovita rosor. De var så sköra men ändå ståtliga. Rosornas kronor bär ett budskap med sig, ett löfte om evig kärlek. När Hanna tittar på blommorna ser hon Niklas och de påminner henne om kvällen på stenen i solnedgången.


Kära Hanna.
Du skulle bara veta vad jag tycker om dig. Du är det bästa som någonsin hänt mig och varje gång jag ser dig fylls jag med lycka. Jag vill dela allt med dig. Detta har varit de sju finaste månaderna i mitt liv och jag glömmer dig aldrig. Du är ljuspunkten i mitt liv och vad som än händer är du det finaste jag vet. Blommorna kommer vissna en dag, men det gör aldrig min kärlek till dig.

Din Niklas




Slut

Skriven av: Emelie Eriksson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren