...när han dödar mig..!

Snälla försök att förstå...
This is how I feel inside...this is ME, inside!

Jag står upp, men smärtan trycker mig neråt. Försöker kämpa emot men jag vet att det inte är nån idé. Det enda jag kan göra är att tänka...
Jag tänker: Varför, varför, varför.... Varför, varför, varför.... Varför, varför, varför?!
Jag står naken med en kropp som känns som is och mörker som omringar mig, jag ser ingenting.
Där står jag helt ensam, med tårar som rinner. Jag darrar för jag är så rädd. Rädd för att ingen ska finna mig... Nej, rädd för att ingen ens orkar leta.
I min förtvivlan försöker jag springa. Springa, springa... men finner ingenting.
Som att gå in i en tunnel som inte har något slut. Men när man ska vända sig om och gå tillbaka har öppningen suddats ut.
Ingen kan hjälpa, ingen kan höra, ingen kan ens föreställa sig att man kan vara där jag är.
Letandet efter ljuset, sökandet efter ett liv... hoppet om kärlek, allt har det lätt till samma sak. Mörker!
Mörker man inte vill se, inte förrän det tvingas sig in i dig och börjar äta dig in ifrån.
Hjärtat slår för mitt liv och pulsen är hög. Men snart orkar jag inte mer. Smärtan, mörkret, ensamheten, sorgen och rädslan... allt trycker mig ner.
Jag kämpar, jag kryper, jag ålar, jag ber för allt jag har... Men guden som finns vill inte ge mig något svar.
Det är då jag hör stegen. Stora tunga kliv. Jag ser något svart närma sig.
Jag ligger orörlig på marken men försöker ta mig upp. Det är Han som kommer, det är han, jag vet.
Han ser ner på mig och ler. Sedan drar han upp mig trycker mig tätt intill. Men lika snabbt drar han mig ifrån sig. Spottar på mig och kastar mig ner till den iskalla marken. Han tar fram en kniv och kommer emot mig. Det är ingen idé att springa för det är det han vill. Han höjer kniven och hugger till under mitt egna bröst.
Jag ser blodet komma, jag ser det rinna längst min mage. Men jag känner ingen smärta. Våra ögon möts och han ser det. Jag känner ingen smärta.
Han hugger mig i magen han hugger överallt men jag känner ingenting. Det är då jag förstår.
Jag känner ingen smärta, för jag är redan död.

Skriven av: Olivia Berggren