Novembermorgon

Novembermorgon

Väckarklockan ringde halv sju denna morgon som den hade gjort i nästan hela hans liv. Han förstod egentligen inte varför han ställde klockan. Det var ju inte så att han skulle upp till något arbete eller att han hade en viktig läkartid att passa. Han hade varit pensionär i tolv år nu. Det var bara så att det kändes som om han hade något viktigt att utföra när klockan ringde.
Han hade som vanligt ett väldigt sjå att komma upp ur sängen. Det var samma visa varje morgon. Ryggen värkte och lederna kändes kalla och stela.
Kanske han skulle skaffa en hund som han kunde ta ut på skogspromenader, så han själv kunde få lite motion. Det hade till och med doktorn föreslagit. Men han slog snabbt bort tanken, det skulle bli både dyrt och besvärligt.
Han harklade sig, tog sats och lyckades komma upp på benen. Han fångade sin egen blick i spegeln ovanför sängen. Det var en gammal, sliten man han skådade. Att ett liv kunde rinna iväg så fort. Hans ögon var små, trötta och en aning insjunkna. Rynkorna tog mer och mer över hans förr så levande och pigga ansikte. Håret var grått och yvigt, det lilla han hade kvar, hårfästet smög sig längre och längre upp för varje dag som gick. Det var verkligheten som spegeln visade, han förnekade inte det längre.
Han drog en djup och förtvivlad suck och vände sig mot det lilla nattygsbordet där hans fru stod, inramad och inglasad.
- God morgon min ängel, viskade han och såg längtansfullt på det gamla fotografiet.
Det var nu ett och ett halvt år sedan hon lämnat honom ensam kvar. Han hade alltid trott att det var han själv som skulle dö först, så länge som han hade gått och dragits med sitt svaga hjärta och sina stela leder. Astrid hade alltid varit pigg och kry för sin ålder. Men så en underbar försommar dag i mitten på maj, när hon stod och vattnade luktärter ute i den lilla trädgården så kollapsade hon bara. Blodpropp i hjärnan, död på direkten, hade ambulansföraren sagt. Livet var så skört tänkte han.
I och med hennes död hade han också slutat leva. Vad fanns det för mening nu? Det var orättvist att han hade blivit lämnad ensam kvar tänkte han ibland. Efter begravningen orkade han inte möta människors oroliga blickar så han isolerade sig. Alla de aktiviteter som han och Astrid hade sysslat med lade han av med.
Bridgeklubben på måndagar, PRO på onsdagar, köpcentret på fredagar och trädgårdsföreningen på söndagar. Allt slutade han med. Han såg ingen mening med det om inte hon var med.
Han hade knappt någon släkt eller några vänner. Vid jul förra året hade hans yngre halvsyster som bodde i England hört av sig och bjudit över honom till hennes familj. Men han hade såklart tackat nej, vad skulle han dit och göra?
England, tänkte han och fnyste, dit måste man ju ta sig med flygplan. Han hade flygigt två gånger i sitt liv, till och från Kanarieöarna när han och Astrid firade silverbröllop, och det gjorde han aldrig om.
Då stannade han hellre hemma framför tv:n. Tv:n ja, det var framför den, i hans bruna, insuttna läderfåtölj som han spenderade dagarna.
Nu satte han på sig sin beiga morgonrock som han inte tvättat sedan urminnes tider och vankade sakta ut mot det lilla köket. Han satte på tevatten och hämtade sin mugg. Fortfarande stod Astrids favoritkopp kvar i skåpet. Han kunde inte låta bli att se på den. Den var vit med röda hjärtan på, lite sprucken i kanten och kaffespår kvar i botten. Han kände ännu en gång saknaden som ett svidande sår som någon hela tiden hällde salt i.

Hennes grav hade han besökt nästan varje dag sedan begravningen. Köpt liktärter och gjort fint. Suttit där och talat med henne. Ibland hade han blivit kvar i timmar. Det var som om hon fanns där hos honom, lyssnade, stöttade och gav honom en värme, samma hon gett honom under de 46 år de varit gifta. Då kände han sig inte ensam. Ensamheten, den smög sig på om kvällarna, när han satt med sin tekopp framför tv:n. När han hörde regnet som kastade sig emot fönsterrutorna och stillheten som ekade i rummet brukade han stänga av tv:n och bara blunda och minnas. Tomrummet gick inte att fylla.
Medan tevattnet kokade upp gick gubben ut för att hämta morgontidningen, för han hade väl kommit ihåg att förlänga prenumerationen? Det var alltid Astrid som gjorde sådant förr.
Det var en fuktig och blek novembermorgon och kylan slog emot honom när han öppnade dörren. Träden hade länge varit kala och tranorna hade flytt till söderns värme flera månader tidigare.
Han undrade för sig själv när den första snön skulle komma, en dag han bävade för.
Gubben huttrade lite, kliade sig i huvudet och skulle precis öppna den lilla plåtbrevlådan då något gnydde bakom honom. Han vände sig hastigt om och fick syn på något så litet och hjälplöst.
En skadad tax kom lunkandes emot honom. Ena örat var blodigt, det andra släpade i marken. Pälsen var smutsig och misskött. Ingen mat verkade den ha fått på flera dagar, den var mager och rädd.
Hunden såg på gubben med en vädjande blick.
- Men lille vän, hur var det fatt här då? frågade gubben och såg ner på den
stackars hunden. Taxen gnydde ännu mer och gubben bestämde sig för att ta in den och i alla fall ge den lite mat. Visst hade han lite överbliven korv i kylskåpet ifrån gårdagens middag?
Hunden strök sig emot gubbens pyjamasbyxor så de blev alldeles smutsiga. Han försökte fösa upp den till dörren men den lilla taxen snubblade bara omkull.
- Oj, oj, oj, vad ska jag göra med dig?
Även fast ryggen smärtade så böjde han sig ner och lyfte upp krabaten. Tidningen låg kvar i brevlådan.
Hunden hade inget halsband och verkade inte tillhöra någon, den var lika överbliven och ensam som gubben själv.
Han lade gårdagens exemplar av Sydsvenska Dagbladet på golvet och placerade taxen på det.
- Nu stannar du här så går jag och hämtar en handduk och lite mat,
förklarade han medan han såg på hunden. Han visste inte riktigt hur man skulle bete sig med taxar, han hade aldrig ägt någon i hela sitt liv. Men hunden verkade förstå honom och viftade lite med svansen. Gubben blev varm inombords.
Efter örat blivit baddat, pälsen tvättad och kammad och när hunden hade tuggat i sig varenda liten korvbit var den gamle mannen trött i hela kroppen. Inte visste han att det var så jobbigt att ta hand om en tax inte.
Hunden verkade må mycket bättre och energin hade återvänt till den lilla kroppen. Gubben lät hunden vila en stund innan han skulle släppa ut den igen. Själv drack han sitt te som var alldeles kallt och satte på tv:n. Förmiddagssändningarna bestod mest av tradiga såpoperor som han aldrig riktigt förstod sig på.
Han satt i sin fåtölj och småslumrade lite när han kände något blött och varmt på ena tån. Han ryckte till och såg ner på sina trasiga sockor. Taxen fortsatte att slicka på tån. Gubben skrockade lite och klappade hunden lätt på huvudet.
- Nu är det nog dags min vän, sa han och lyfte upp hunden i sin famn,
reste sig och lunkade mot dörren.
- Så, nu är du fri att gå igen. Han öppnade den tröga dörren och släppte
jycken nedanför trappen. Hunden satt där förväntansfullt som om något spännande precis skulle ske. Gubben drog igen dörren och gick tillbaka mot fåtöljen. Men han hann bara gå några steg innan han vände sig om och såg ut genom fönstret vid dörren. Den lilla taxen satt kvar på exakt samma ställe men nu med en orolig blick. Han suckade och öppnade dörren.
- Seså! Gå din väg! Jag har inte tid med dig längre!
Hunden slog ner blicken i marken och gubben kunde inte hjälpa att han kände sympati. Han böjde sig ner för att ge den en liten klapp då hunden rusade mot honom, kastade sig över hans ansikte och bara slickade och gnydde. Gubben blev överväldigad och nästan gråtfärdig. Vad är det med mig? tänkte han. En gammal byracka får mig i tårar.
Kanske var det värmen och glädjen från den lilla taxen som gjorde honom sådan. Kanske var hunden liksom den gamle mannen så ensam och i ett sådant behov av närhet. Astrid hade inte funnits i hans tankar på flera timmar.
Den kvällen somnade gubben i sin fåtölj framför tv:n med taxen i sin famn, lycklig och varm inombords. Han kände, att någon liten i denna värld verkligen behövde honom.

Författare:

Publicerat

Dela: