Nyss

Nyss

Nyss var jag värdig – nyss var jag man.
Nyss bars ett hjärta som värkte och brann.
Dock var jag ej färdig med den som försvann;
jag var ej färdig med min kvinna som fann
en hjälpande dröm i en inbillad hamn;
en stjälpande ström med ett välbekant namn;
ett famn som blint lös av beundran och lust;
en hamn som omslöt vid en varmare kust.

Nyss var jag hennes – nyss var hon där.
Nyss var jag förblindad av en hopplös chimär.
Jag band själv mina ögon med viljan trots
att jag av bilden som klarnat av henne har råtts
att lämna den hopplösa driften mot kusten.
Hon hade ju inte på många år ens känt lusten.
Men jag seglade vidare trots att jag förstod
att jag meningslöst styrde med ett inbillat mod

Nyss var jag ensam – nyss var jag svag.
Nyss var jag förförd av mina drömmars behag.
Jag blöder ännu ifrån såren, och varet
i det sargade tomrummet skriker om svaret
på frågan, om meningen med åren och kraften.
Jag svarar: Bara på grund av att jag haft den.
Men läkande kraft har också orden som skrivs;
bitterhetens avskyvärda sorger fördrivs.

Nyss var jag fylld – snart är jag tömd.
Febern falnar men kan aldrig bli glömd.
Hon sjunger blint vidare på en välkänd refräng
ifrån förr, gömd under täcket i en förbäddad säng.
Texten är hjärtlös och grym och den skrevs redan för
flera år sen, men jag hoppas att den sedan dör
Innan dottern mins öron och ögon bilden har fått
i sig, av det som mamman aldrig själv har förstått.

Nu ser jag klart – själv är hon blind.
Hon ser inte brotten i höststormens vind.
Hon ser inte svallvågens nedärvda kraft.
Hon ser inte; varför hon alltid har haft
ihjäl relationen till sina män genom svek
eller hört hur de efteråt frågande skrek.
För hon har blint trampat vidare och betett sig som
en annan, som aldrig heller har sett sig om.

Nyss var jag bunden - nu är jag fri.
De bortkastade pärlornas tid är förbi.
Bort ifrån murar av kyla och hjärtan av sten.
Bort ifrån skurar av avsky, ja - bort ifrån den
som slet från mitt finger min framtidsvision;
som slet sönder kärlekens vilja i tron
att det är just detta vi båda behöver;
i tron att det gamla livet i och med detta är över.

(01 12 08)

Skriven av: Göran