Ögonblicket Tack.

Sorgen gör djupa hål i min själ.
Mitt hjärta är redan en trasa.
Jag är sorgsen.
SÅ sorgen att jag vill skrika, men inte kan.
Sorgen sitter så väl gömd och fast,
att jag inser,
att jag inte ens själv kommer åt den.

Jag vet att den finns där,
och alltid har funnits där,
men gömd under det sorglösa.
Men den finns där. Tung.

Men var skall jag kunna hämta,
den kraft jag behöver,
för att uppbära den sanning sorgen rymmer?
En sorg som hamnat i skymundan,
då jag inte längre orkar
eller vågar öppna det hjärta,
som lyser så starkt och ljust.

Mot andra vågar jag visa min kärlek,
men inte till dig.

Du man,
som var så obetydlig,
före jag träffade dig.

Du man,
som såg mig.
Ja, du såg rakt igenom mig
och berörde mig så djupt,
så djupt.

Jag kände din beröring inne i mig.
I det sekundlånga ögonblick,
då du såg mig
och jag såg och kände
mig lugn, vacker och mig-själv.
Tack vare din beröring i mitt innersta.

Du vågade komma så nära,
att du berörde mig där ingen varit.
Hade jag själv någonsin varit där?
Knappast.
Det är enklast så.

Till vilken nytta,
hade jag tänkt före vårt möte.
Men du berörde mig så djupt,
så mjukt
och så fullständigt,
där du satt.

Det var natt,
stjärnorna strålade i kapp på himlen
och luften var ljum och kylig samtidigt.
Precis som det bara kan vara i ett ökenlandskap.
Vi befann oss på den stora vackra båten mitt på Nilen.
Vi satt mitt emot varandra,
väl skilda av ett glasbord.
För säkerhets skull.

Kom inte nära.
Men ändå vågade jag öppna mitt hjärta.
Jag ville visa dig mig.
Jag öppnade mig utan att tala
och stängde snabbt till igen.
Åh, det var hemskt.
Jag var så rädd,
men ändå så djärv.
Jag ville visa dig mig.

Jag kände redan nu ett förtroende
jag aldrigt känt förrut med någon.
Men du bara satt där
och jag fick testa mig själv.
Ja, jag testade mig själv.
Jag kom på det, när vi satt där,
helt skilda från varandra,
men ändå så nära.

Ingen har någonsin fått komma mig så nära,
och jag kände en djup lättnad
och förvirring.
Skulle jag våga släppa fram mig-själv nu.
Jag visste inte,
men jag beslöt,
ett ögonblick.

Du uppfattade ögonblicket
och jag förstod och kände, att det var så.
Ingen sa något,
men du tittade på mig
och talade genom tystnad.

Det ögonblicket,
förändrade mitt liv.

Tack.

Skriven av: Carina Lindh