Om feghet

Jag såg dej gå i parken
ensam i all'en
fast dagen gått till ända
och aftonen var sen.
Du grät så övergivet
av orsak jag ej vet.
Din sorg, ditt kval, din smärta
det var din hemlighet.

Jag fick ej mod att fråga
säj, kan jag hjälpa dej.
Jag var för feg, jag tänkte
du misstror säkert mej.
Så jag gick till de mina,
hem till min trygga borg.
Och du, blev kvar i parken,
ensam med din sorg.
-
Jag minns dina sorgsna ögon,
jag minns dina trötta steg.
I dagar och nätter jag ångrat
hur kunde jag vara så feg.
Hur kunde jag lämna dej ensam
med all din förtvivlan och gråt.
Hur kunde jag gå ifrån dej.
nu ber jag, förlåt,
FÖRLÅT

Ingvar Björkdahl
Mariestad

Författare:

Publicerat

Dela: